Ett av de starkaste fotoreportage jag någonsin har sett är ett av Kristian Bengtsson i ett snart tio år gammalt nummer av tidningen Loyal. Det inleds med texten ”It’s been a bad day, please don’t take my mormor” och sen följer en bildserie där man utan några som helst förskönande eller förstärkande filter följer ett antal rödgråtna, sammanbitna, av sorg sönderslitna människor på väg till, precis före och direkt efter begravningen av en älskad familjemedlem. Har man någon gång förlorat någon är det bilder som träffar en i hjärtat. Hårt.

”Ceremony” är det närmaste man kan komma en musikalisk motsvarighet. Anna von Hausswolffs andra album är tillägnat hennes morfar som gick bort för två år sedan.

På omslaget möter oss fem blåsvarta pipor från en kyrkorgel. Ge och ta en del tillägg av handklapp och gitarr så är kyrkorgeln instrumentet Anna von Hausswolff till väldigt stor del spelar på sitt andra album, som hon byggt det homogena maffiga och mörka soundet kring, som hon utnyttjar till fullo, både i det stora och det lilla, både i stora sjok och små detaljer. Förmodligen för att kyrkorgeln är det enda instrument som låter tillräckligt storslaget, dramatiskt och pampigt för att göra musiken, texterna och Göteborgssångerskans röst rättvisa.

I ”Harmonica” står hon vid morfaderns dödsbädd och sjunger sånger han inte längre kan spela med i. I ”Sova” upprepar hon klagande gång på gång skivans enda svenska fraser: ”Jag vill inte sova mer/kommer aldrig vakna mer.” I ”Liturgy of light” konstaterar hon ”It’s a hard life/that we share”. Det går säkert att hitta andra, Kate Bush och möjligen Cocteau Twins till exempel, men Maria McKees becksvarta, men samtidigt märkligt hoppfulla ”Life is sweet” är egentligen den enda referens jag kan komma på. Eller – det är den enda referens jag över huvud taget vill komma på, ”Ceremony” är ju en av få skivor som faktiskt förtjänar jämförelsen.

Anna von Hausswolffs två år gamla debutalbum “Singing from the grave” är en av de mest fascinerande och vackraste skivor som har spelats in i det här landet. ”Ceremony” är svårare, dystrare, snårigare, jobbigare. Samt, otroligt nog, ännu bättre. Om man ger det tid. ”Ceremony” är mer krävande, visst, men definitivt också ännu mer givande. För någonstans hittar von Hausswolff ut ur det förlamande mörkret. Sjunger sig ur det med en röst som är lika skör som den är benhård. Några av de instrumentala styckena som ramar in poplåtarna blir till korta pauser, stunder att vila i, som en promenad mellan kyrkans ceremoni och församlingsgårdens begravningskaffe då man för ett ögonblick kan lyfta blicken och tillåta sig att känna någonting annat om så bara för ett ögonblick.

Hur dystra många av de här sorgeballaderna än är så finns det också plats för singeln ”Mountain craves”, en av vårens allra finaste och mest direkta poplåtar. Låttitlarna innehåller inte bara ord som liturgi, epitaf, begravning och dödsbädd, utan också soluppgång. Man kan ana ljuset där. Trots allt.

Någonstans där i döden finns det vi kallar livet, ibland vackert, ibland sorgligt, ofta glider det bara knappt märkbart vidare. Och – en på samma gång både tröstlös och hoppfull tanke – solen går upp i morgon också.

Bästa spår: ”Funeral for my future children”.