Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Skivrecensioner

Anna von Hausswolff: ”The miraculous”

Anna von Hausswolff låter både orgelelementet och hårdrocken ta mer plats.
Anna von Hausswolff låter både orgelelementet och hårdrocken ta mer plats. Foto: Anders Nydam

Anna von Hausswolff är inte rädd för det pretentiösa, när hon med hjälp av hårdrockens sväng och megaorgeln i Piteå besvärjer tillvarons gränsland och naturens råa kraft.

Rock
4

Anna von Hausswolff

”The miraculous”. (Pomperipossa/ Bengans)

Anna von Hausswolff var en ovanlig och fascinerande singer/songwriter redan på den pianobaserade debuten ”Singing from the grave”, men det var när hon tog det oväntade steget att inkorporera kyrkorglar och drone metal i sin musik på uppföljaren ”Ceremony” som hon verkligen blommade upp som artist. Kombinationen av detta unika sound, de skarpa poplåtarna och Anna von Hausswolffs sångröst som lyste som en brinnande låga gjorde ”Ceremony” till 2012 års bästa svenska album.

Det som utmärker Anna von Hausswolff bland samtidens svenska popartister är framförallt hennes anspråksfulla attityd till skapande. I de flesta tider och genrer inom popmusik – 70-talets progressiva rock är det stora undantaget – har pretentiös varit ett skällsord, en given motsats till det som ses som autentiskt, naturligt och känslosamt. Många artister koketterar med hur omedvetna och avspända de har varit när de har skrivit stora låtar och spelat in fantastiska album. Det är befriande med artister som inte skäms för sin konstnärlighet och sina genomarbetade visioner.

Anna von Hausswolffs musik har spår av både Kate Bush och PJ Harvey, men också av Suedes ”Dog man star” från 1994, ett album som visade att det inte finns någon motsättning mellan omedelbara poplåtar å ena sidan och majestätiska ljudbilder, svärtade texter och ödesmättad romantik å den andra. För att göra musik av denna sort krävs ett stort självförtroende och för att göra det bra krävs en klar konstnärlig intuition, och Anna von Hausswolff har båda sakerna.

”The miraculous” har uttalade inspirationskällor: Walter Ljungquists roman ”Källan” från 1961, Elim Klimovs otäcka krigsfilm ”Gå och se” från 1985 samt en fysisk plats i naturen som betydde mycket för Anna i hennes barndom. Det är en skiva som handlar om hur vackra platser kan vara laddade med sådant som vi inte kan se: all historia, allt som har levt och dött, allt som har hänt eller kunnat hända, magi och andevärld.

Intressant nog anknyter denna tematik till hennes pappa Carl Michael von Hausswolffs ljudkonstverk ”I died here (Matter IV)”, ett slags åkallan av ett spöke som sägs hålla till på ett rum på Drottningholms slott. Det kusliga omslagsfotot till ”The miraculous” är taget i en övergiven stuga ute i skogen som fotografen Anders Nydam upplevde som bebott av andra än levande.

För Anna von Hausswolff är de dödas värld inte nödvändigtvis något enbart fasansfullt, och ”det mirakulösa” är på motsvarande sätt inte något enbart härligt. Hon är intresserad av gränsen mellan det verkliga och det ickeverkliga, det eviga och det temporära, det sköna och det brutala. ”The Miraculous” är en musikalisk skildring av detta gränsland. Låtarna är lösare i konturerna än på hennes tidigare skivor, hon förlitar sig mer på stämningar än på refränger denna gång.

Soundet är en vidareutveckling av ”Ceremony”, och både orgelelementet och hårdrocken har fått ta mer plats, på popmelodiernas bekostnad. Den nybyggda megaorgeln Acusticum i Piteå har använts, men dess nio tusen pipor hålls i strama tyglar. Bandkänslan har blivit starkare, och flera låtar har ett tungt sväng som för tankarna till tidiga Black Sabbath.

Men mest av allt låter skivan som ögonblicket i Lars von Triers ”Antichrist” när en räv plötsligt börjar tala och säger att kaos härskar. Naturen är vild, rå och hänförande, och Anna von Hausswolff romantiserar inte dess ömhet utan dess kraft. ”The miraculous” strålar som en kall sol under en orkanblåsig dag. Det är bara att släppa taget och låta sig bli buren i väg.

Bästa spår: ”Evocation”, ”Discovery”

Fakta. Fem orgelhöjdpunkter från musikhistorien.

1. Johann Sebastian Bach, ”Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ”

Bach var på sin tid mer känd som mästerligt improviserande organist än som tonsättare och komponerade mycket musik för orgel. Detta sorgsna preludium till en kyrkokantat med samma namn har en outsägligt vacker melodi som perfekt fångar kantatens klagan.

2. Camille Saint-Saëns, ”Symfoni nr 3 c-moll (op 78)”

Saint-Saëns är kanske inte romantikens mest briljante tonsättare, men hans tredje symfoni har en väldigt egen karaktär eftersom han tar in en orgel i den myllrande orkestern vilket skapar en unik dynamik. Ett personligt verk med en mäktig värme.

3. Jimmy Smith ”Turquoise”

Tack vare Jimmy Smiths pärlband av succéskivor för Blue Note från 1950- och 1960-talen blev elorgeln accepterat som jazzinstrument. Denna ballad från 1956 är ett bevis på att han kunde trolla fram sensuella stämningar lika lätt som skuttande grooves.

4. DJ Shadow ”Organ donor”

Instrumental hiphop med udda samplingar var hetare än helvetet när DJ Shadow släppte sitt debutalbum 1996. En av höjdpunkterna från den skivan är denna tvåminuterslåt som korsbefruktar en upphackad orolig orgelloop med ett synnerligen funky beat.

5. Electrelane ”Suitcase”

Den frisinnade engelska kvartetten Electrelane var ett av 00-talets bästa band med sin blandning av melankolisk indierock och jammig krautrock. I detta mästerverk sätter gruppen, inte minst sångerskan och organisten Verity Susman, världen i brand.