Många tyckte att Anne-Lie Rydé var modig när hon 1992 gjorde nyversioner av gamla svenska schlagerlåtar, men det blev hennes hittills största försäljningssuccé. En skiva som denna hade dock varit svårare att komma undan med då, det är först nyligen som dansbandsgenrens status har börjat höjas en aning, med viss hjälp av folkligheter som ”Dansbandskampen”, Larz-Kristerz och Robert Gustafssons Rolandz.
Hur som helst är det enligt precis samma mönster som Anne-Lie Rydé nu ger ut ett helt album med kända dansbandslåtar i mer sofistikerade versioner, och man anar såväl efterföljare som krogshow om hörnet. Och nog borde det finnas underskattade låtar som kunde bli som nya om de bara lyftes ur den vanliga dansbandsmiljön. Själv har hon en spikrak röst som gjord för präktig gammelschlager och Dan Sundquist har arrangerat listigt, från storbandslyx till texmexdoftande country.
Men det är rent märkvärdigt hur sällan det verkligen hjälper.
Bästa spår: ”Gråt inga tårar”