Också med bara en gitarr eller ett piano skulle de här sångerna vara starka. Ja, det finns till och med ett par som hålls nästan så småskaliga, som om Basia Bulat ville visa att hon kan det också. Därtill sjunger hon genomgående förträffligt, hela vägen från det lugna och sakliga till det stormande kraftfulla, och med ett pikant vibrato som dyker upp bara ibland.
Men det är sättet att arrangera som verkligen får musiken att höja sig över mängden. Med en imponerande uppsättning av stråkar, blås, körer, orgel, dragspel och olika sorters stränginstrument, i ständigt nya konstellationer och aldrig överlastat. Och så trummorna, framför allt trummorna. Som bultar och för liv på ett sätt som inte är vanligt i prydlig singer/songwriter-pop. Möjligen har det att göra med att medproducenten Howard Bilerman en gång var trummis i Arcade Fire, eller bara med att Basia Bulat råkar ha lite mer fantasi än sina flesta kolleger. Oavsett vilket har hon nu lyckats toppa sin halvt sönderhyllade succédebut.
Bästa spår: ”Gold rush”, ”Heart of my own”