Den nya utgåvan av Richard Wagners ”Nibelungens ring” överträffar de flesta moderna inspelningar. Och det beror på dirigenten Christian Thielemann, skriver DN:s Thomas Anderberg.
Richard Wagner poserade gärna som något av en kung, och såväl professionellt som privat härskade han genom att söndra. Följdriktigt har han kluvit kulturvärlden i sympatisörer och bittra fiender. Många har avfärdat hans konst som obegriplig men inte så lite av hans verk har sipprat ner i folkkulturen (exempelvis via Tolkien och filmmusiken). Han tog upphöjelsen för given men att han skulle ge avtryck i sportens värld hade säkert överraskat honom.
Uttrycket ”It ain’t over till the fat lady sings” har på senare år spritts från kommentatorsbås i USA till valstugor i Europa. Formuleringen syftar på den karikatyriska schablonbilden av kraftiga Wagnersångerskor, där Brünnhildes önskan om stockar till det kärleksbål där hon ska förenas med den dräpte Siegfried markerar upploppet på Nibelungendramat. När hon är klar, men först då, är loppet kört. Efter en tjugo minuters slutsträcka i ett sexton timmar långt epos.
Den amerikanska sopranen Linda Watson gestaltar Brünnhilde med mer uttryckskraft än röstprakt i den Bayreuthuppsättning som nu lanseras. Att det rör sig om en cd-utgåva och inte en dvd-box beror möjligen på att Tankred Dorsts iscensättning avfärdats som spretig och ful. Och med tanke på de gestaltningsproblem som Wagners mångskiktade berättelse erbjuder kan det vara väl så njutbart att låta dramat utspelas på en inre spelplan.
I det här fallet tycks valet rimligt, eftersom det sätter fokus på den musikaliska gestaltningen. Vilket inte betyder att det saknas skönhetsfläckar. Kraven på att göra sig hörd i det stundtals hysteriska orkesterbruset driver gärna sången över i skäll och rop, vilket man får flera prov på i den här live-upptagningen. I den ojämna skaran av solister är det Eva-Maria Westbroeks Sieglinde som imponerar mest, men också Stephen Gould förtjänar en trofé för en heroisk insats som Siegfried. Annars är det som bäst blekt.
Ändå är det här en utgåva som överträffar de flesta moderna inspelningar, inklusive Barenboims och Boulez’. Och det beror på dirigenten Christian Thielemann. Hans tämligen osympatiska framtoning konvergerar på flera punkter med Wagners, vilket kanske bidrar till inlevelseförmågan. Fast inte ens ryktet som Wagnertolkare är ofläckat. Den ganska anonyma utgåvan av ”Parsifal” (Deutsche Grammophon 2006) avslöjade att Thielemanns kvaliteter mindre ligger på det andliga området än på det sinnliga. Med ”Ringen” gör han däremot nästan allting rätt. Att han jämförts med Furtwängler och Knappertsbusch framstår inte som överord.
Den föregångare Thielemann har mest gemensamt med är annars Herbert von Karajan. De förenas i naturkänsligheten, klangskönheten i lyriska avsnitt, den symfoniska överblicken och den nästan brutala kraften i de våldsammare partierna (lyssna bara till kampen mellan Siegfried och draken!) Hela vägen igenom denna musikaliskt-mytiska världshistoria frammanar Thielemann ett flöde som aldrig blir statiskt och en stämningskänslighet som aldrig blir manierad. Synd bara att han inte försågs med fler guldstrupar, tänker man lite uppgivet då dramats girigaste skurk, Hagen (Hans-Peter König), får sista ordet: ”Låt bli ringen!”