Scott Walker är äntligen tillbaka. Gradvis har dock den egensinnige croonern lämnat The Walker Brothers älskade harmonier och låter nuförtiden mest spattig och ofokuserad.
Scott Walker slog igenom som tonårsidol på sextiotalet. Men han stod inte ut med de skrikande flickorna och var inte särskilt intresserad av att Walker Brothers skulle bli det nya Beatles. Trion splittrades och Scotts soloskivor blev allt svårmodigare. Till slut hade mainstreampubliken glömt bort honom. Så småningom blev Scott Walker en ikon som i första hand älskades av musiker. Själv upptäckte jag honom genom intervjuer med Marc Almond, David Bowie, Saint Etienne och Jarvis Cocker, som alla beundrade enstöringen med den monumentala rösten.
1995 gjorde han comeback med den djärvt experimentella och blixtrande vackra ”Tilt”, hans första skiva på elva år. Sedan gick ytterligare elva år innan han släppte den än mer kaotiska ”The drift”. Och nu, efter sex års väntan, kommer ”Bisch Bosch”
Under det senaste decenniet har Scott Walkers mest trogna anhängare inte varit artister utan musikjournalister. Vi applåderar hans egensinne. Och när vi skrivit klart våra hyllande recensioner lyssnar vi aldrig på skivorna igen. Det är vi inte ensamma om. Inte ens Scott Walker orkar lyssna på sin musik när han spelat in den.
Enligt Jarvis Cocker, som delade ut tidningen Q:s pris till Walker 2003, frågade den skygga stjärnan vad det var för musik som spelades under ceremonin. ”En av dina låtar”, upplyste Jarvis. ”Från ’Tilt’.”
Det musikaliska gapet är lika stort mellan ”Tilt” och ”Bisch Bosch” som mellan ”Tilt” och Walker Brothers ballader. Att en 69-årig rocklegend fortsätter att vara så kompromisslös är glädjande. Men ”Bisch Bosch” är inte mardrömslik som Hieronymus Bosch, den medeltida konstnär som refereras i titeln, utan spattig och ofokuserad. Kakafonin inkluderar bjäbbande hundar, radioknaster, psykotiskt blås, dissonanta stråkar, köttknivar som skrapas mot varandra och en absurt malplacerad sambarytm.
Scott Walker sjunger med samma monotont manierade stämma som på de senare skivorna – ljusår från Walker Brothers ljuva croonerharmonier – och vokalmelodin hänger nästan aldrig ihop med ackompanjemangen. Han imponerar mer som textförfattare. Flera spår gör sig bäst i cd-häftet där de försetts med fotnoter. Vi får exempelvis veta att den 21 minuter långa ”SDSS1416+13B (Zercon, a flagpole sitter)” handlar om en narr vid Attilas hov, den kallaste stjärnan i universum och tjugotalstrenden flaggstångssittning. Exakt hur de sakerna hänger ihop får lyssnaren klura ut själv.
För att liva upp låtarna inkluderar Scott Walker ordvitsar och rent trams (vilket gör att den gotiska magin från föregångaren ”The drift” sällan infinner sig). ”A sphincter’s tooting our tune”, mässar han över samplade pruttar. Walker inbillar sig nog att han är busigt dadaistisk men det mesta låter bara planlöst och slappt.
Avslutningen ”The day the ’conducator’ died (An Xmas song)” är i alla fall storartad. Över bjällerklang och ödslig bluesgitarr sjunger Walker om hur Rumäniens diktator Nicolae Ceaușescu och hans hustru arkebuseras på juldagen 1989. Några toner ur ”Jingle bells” fullbordar den djupt deprimerande julsången. Om tomten hörde det här skulle han hoppa ner i en industriskorsten.
Bästa spår: ”The day the ’conducator’ died (An Xmas song)”