Bra popmusik har alltid handlat om att vara ”larger than life”. När den isländska artisten Björk tilldelades Polarpriset i fjol beskrevs hon som en otämjbar naturkraft. Men om hon på förra albumet ”Volta” klev fram som en moder jord på krigsstigen, handlar nya skivan ”Biophilia” mer om kosmiska harmonier. Likt en modern Pythagoras har hon på sitt åttonde soloalbum gått in för sfärernas musik; tonsatt himlakropparnas ”eviga dans”, kontinentalplattornas rörelser och månens faser med körer, harpa och specialkonstruerade instrument.

”Biophilia” är utan tvekan Björks mest ambitiösa och vetenskapligt förankrade projekt hittills. Den traditionella cd-utgåvan har redan föregåtts av en app för Iphone/Ipad och i konceptet ingår också liveshowerna, en filmad dokumentär och webbsidan (www.bjork.com). Men format är fortfarande bara illusioner, som sångers­kan nyligen påpekade i en intervju med nättidningen Pitchfork. I grunden handlar allt om bra eller dåliga låtar. Och nog finns det gott om fantastiska låtar på ”Biophilia”. Också fast en del av dem kan behöva lite fler lyssningar än andra för att visa sig så geniala som de faktiskt är.

Björk sjunger om universell intimitet och kristalliserande galaxer men har också skrivit en kärleksfull biologilektion om virus tillsammans med författaren Sjón. Med låtar som hymnlika ”Cosmogony” och ”Hollow” träder hon åter in i den moderna konstmusiken. Här finns ekon av György Ligetis atmosfäriska körkluster, minimalismens upprepningar och finstämd kammarorkestrering. Men också moderna beats, digital anarki, uråldriga och helt nya klanger, däribland gameleste, ett slags kombination av gamelanslagverk och klaverinstrumentet celesta som påminner om det försiktiga ljudet av en tesked mot en kaffekopp.

Kanske är det bra att Björk avhållit sig från att jobba med någon hipp stjärnproducent som Timbaland och i stället koncentrerat sig mer på snygga kör- och harparrangemang samt smartare programmeringar. En del rytmer kan fortfarande kännas lite ditklistrade i efterhand, men Björk lyckas mycket bättre än förut med att integrera sina ljudexperiment med tindrande melodier.

Oavsett om man tillhör dem som tycker att hennes musik blev intressantare efter 2000-talets mer avantgardistiska utsvävningar eller enbart saknar 90-talets poppigare sida borde man kunna komma överens med ”Biophilia”. Här finns tillräckligt mycket av den lättillgänglighet hon delvis försökte återta med ”Volta” efter a cappella-albumet ”Medúlla” och soundtracket till konstfilmen ”Drawing restraint 9”. Soundet på flera av låtarna går att härleda till tidigare album men tar ofta en annan vändning. Som när ett smattrande breakcore-beat stiger ur stillheten på spåret ”Crystalline”, skört och stökigt på samma gång.

”Biophilia” är långtifrån Björks bästa album, egentligen inte heller hennes mest innovativa. Ändå visar låtmaterialet att hon är en artist som hela tiden fortsätter att utvecklas i en kontinuerlig process. Precis som universum och de där himlakropparna hon sjunger om på skivans överlägset vackraste spår, den naturalistiska skapelseberättelsen ”Cosmogony”.

Bästa spår: ”Cosmogony”, ”Mutual core”