Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Bob Dylan: Fallen angels

Många av de Sinatralåtar Bob Dylan nu sjunger är äldre än han själv.
Många av de Sinatralåtar Bob Dylan nu sjunger är äldre än han själv.

En giv till som sträv skönsångare.

Schlager
4

Bob Dylan

”Fallen angels”. (Columbia/Sony)

Att Bob Dylan har tagit oväntade vägar genom hela sin karriär hindrar inte att det senaste klivet hör till de mest överraskande av alla. Efter en följd av år då hans röst bara tycktes bli mindre och mer hjälplös, på tålamodsprövande konserter och ett fenomenalt rossligt julalbum, tog han plötsligt en paus som låtskrivare för att sjunga Frank Sinatra. Med en sträv men känslig och – faktiskt – melodiös röst som få kan ha anat att han ännu gick och bar på.

Veckan före sin sjuttiofemårsdag följer han nu upp fjolårets förstagiv med ännu ett album av samma sorts låtar. Om något ännu mer gammaldags, hälften av låtarna är skrivna innan han föddes, och Frankie Boy har vid något tillfälle sjungit in alla utom en (”Skylark”).

Flera hör till dennes allra första inspelningar, från 1939 och -40, när han var ung och sylvass. Bob Dylan är tvärtom gammal och skör, men ter sig lika hemma i materialet som om han själv hade skrivit det. Musiken transformerar den ursprungliga storbandsswingen till en mindre och varmare ensemble, med tassande rytmsektion och en fenomenalt omfamnande steelgitarr.

Svänget är nedskruvat till det mest finstilta, men det finns där, och sångarglädjen när Bob Dylan hittar sin allra ljusaste lilla röst är nog för att smälta en sten.

Bästa spår: ”Come rain or come shine”, ”Maybe you’ll be there”