Den saknar spänning och skramlar inte – men det gör inget. Bob Hunds nya skiva är överraskande avspänd, melankolisk och låter fint, skriver Po Tidholm.
När 90-talet tog slut kändes det som om Bob Hund spelat ut sin roll. De slutade att göra skivor och gjorde ett försök på engelska under namnet Bergman Rock. Det inhemska intresset var minimalt, det utländs-ka blygsamt. Medlemmarna förlorade en massa pengar. Det var nog ganska snopet.
Ändå går det inte att överdriva deras betydelse. Under sina bästa år var de verkligen världens viktigaste band i Stockholm. Detta sagt utan ironi. Ingen hade sett ett band som Bob Hund någonsin. Ibland ser jag Conny Nimmersjö, Johnny Essing eller någon av de andra på Söder. De ser helt normala ut nu för tiden. Men då framstod de som fullkomligt extrema. Det var som om bandet fick ett eget liv där summan var enormt mycket större än beståndsdelarna. När jag tänker på Bob Hund som jag upplevde dem de där första åren ser jag halta, lytta, dvärgar och mentalpatienter framför mig. En scen i centrum av några uppställda cirkusvagnar. En doft av sågspån.
Och musiken. Skev, kantig, skör, stor och uppvriden. Punkrock och ledsna melodier, oljud och sällsam manlig känslighet. Man var hela tiden nära tårarna när de spelade, och samtidigt så glad. Ja, det var liksom angeläget alltihop. Och alla äskade dem, trots att tiderna egentligen stipulerade helt andra ideal. Alla skulle ju egentligen vara som gruppen Whale; frånkopplade, avstängda och distanserade. Men för dvärgar och lytta gjordes det undantag. Och inga andra försökte ens härma dem, det var inte lönt. Kent snodde några idéer och kommersialiserade dem, men de flesta tittade bara uppgivet på. Bob Hund hade något som ingen egentligen kunde låna. De var genuint unika.
Sedan några år finns Bob Hund igen. Efter åtta års frånvaro gav de ut ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” 2009. De fick bra kritik, men själva mytologin visade sig ha gått upp i rök, vilket fick bandet att framstå som en aning fåfängt. Det problemet hänger kvar när de släpper denna uppföljare; ett slags onödig självmedvetenhet i val av omslag och låttitlar. Martin Kanns omslag är ett riktigt löjligt försök att upprepa succén med ”Omslag: Martin Kann” där han – på en direkt uppmaning från bandet att återkomma med något personligt – satte sin egen bild på konvolutet.
Men i övrigt är det en överraskande avspänd och melankolisk skiva. Det finns en ny hållning här, en eftertänksam och lågmäld uppgivenhet. ”Det överexponerade gömstället” visar upp ett band som är i fas med sig självt.
Antingen det var ett koncept eller fullkomligt genuint kan ju en så solid konstnärlig identitet som den Bob Hund hade bli trång i längden. I en lång intervju i tidningen Sonic framgår det att de under perioder hade riktigt svårt att leva upp till bilden av sig själva. I slutet av 90-talet började de till och med betrakta sig själva som onödiga. Spänningen var borta. De reste med roddare, bodde i fina enkelrum och gjorde alltid stabila spelningar. Inga katastrofer, inga höjder.
Poängen med denna skiva är att den saknar spänning, och att det inte gör något. Den är medelålderns triumf. Texterna är sorgsna, introspektiva och – uppfattar jag det som – också politiska. Språket är fortfarande rätt abstrakt.
Producenten Tore Johansson har gett skivan en förhållandevis ren inramning. Det skramlar inte, det klingar och svirrar snarare. Det låter fint. Och annorlunda, vilket är en viktig anledning till att det går att omvärdera Bob Hund och deras roll.
Bästa spår: ”Lite av varje för ingen”