När Soul Jazz sammanfattar bossanovans guldålder undviker man de sönderspelade standardlåtarna. Nanushka Yeaman hör ett bländade stycke brasiliansk musikhistoria.
När Betty Draper använder tvättmaskinen som vibrator i ”Mad men” till tonerna av Astrud Gilbertos ”Agua de beber”, påminns vi om bossans dubbla roll som soundtrack till såväl modernismen som samtidens undertryckta sexualitet.
En sak är säker. Riktig originalbossa har inget med hissmusik att göra, även om många kidnappnings- och urvattningsförsök lett tankarna åt det hållet. Genren föddes i slutet av 50-talet bland Rio de Janeiros jazzdiggande unga medelklass parallellt med att Brasilien försökte utvecklas femtio år på fem och bygga en futuristisk flygplansformad huvudstad mitt i obygden. Under några år genomsyrades landet av stark framtidstro och optimism, medan bossan förförde världen och cementerade bilden av Brasilien som ett sorglöst kärleksparadis.
Ironiskt nog blev den mest kända bossalåten ”The girl from Ipanema” en världshit precis innan stridsvagnar rullade in på Rios gator och inledde en tjugoett år lång militärdiktatur. Den naiva bossan paralyserades och återvanns i kulturkannibalistiska motståndsgrytor som tropicália, sambasoul och MPB. Sin stora renässans fick den först under 90-talets acid jazz- och easy listening-våg för att på andra sidan millennieskiftet göra regelbundna återbesök i alltifrån brazilectro till postpunkcovers.
Ingen är tröttare på sönderspelade bossastandards än jag, men Soul Jazz Records sammanfattning av bossanovans guldålder är frisk som en brasiliansk smoothie och smakar på många sätt som en självsäker uppföljare till den fantastiska samlingen ”Brazilica!” från 1994. Då som nu är den smygbrasilianske dj-legenden Gilles Peterson inblandad. Skillnaden är att den nya samlingen har tre gånger så många spår och en maffig minibok som förankrar bossan i dess modernistiska rötter och historiska kontext. Gudskelov bojkottar Soul Jazz Astrud Gilberto och Stan Getz och prioriterar i stället pärlor av Edu Lobo och Elis Regina samt viktiga utskott som hard bossa och afrobossa.
Däremot väljer de i flera fall sämre versioner av superba låtar, till exempel João Gilbertos ”O sapo” i stället för João Donatos överlägsna original ”A rã” – och hoppar fartblinda även över bossamaestros som Marcos Valle. Ändå är slutresultatet bländande och förmedlar en känsla av hopp och framtidstro som vi kanske aldrig behövt mer än i dag.