Conor Oberst har – i kraft av sin gränslösa kreativitet – alltid varit större än sitt band. Det har gjort Bright Eyes ganska svåra att följa.
Det är en grupp med lösa konturer, varierande medlemmar och en hyperaktiv stjärna som redan vid tjugo utropades till ”den nya Bob Dylan”.
Något slags singer/songwriter-ideal har varit utgångspunkten, men i slutändan har skivorna blivit både inkonsekventa och lite väl storslagna. ”People’s key” är gruppens första på fyra år, och en väldigt grandios återkomst (och kanske avsked har det antytts) med tio långa låtar som spänner mellan Radioheads mest pretentiösa rock och Pink Floyds teatrala minisymfonier. Ändå är det svårt att beskriva hur skivan egentligen låter, och det är inte för att jag saknar ord eller för att Bright Eyes är härligt genreöverskridande, utan för att den här skivan saknar estetiska ramar.
Den är svår att förstå. Det finns undantag, melodier eller texter som engagerar, men på det stora hela är detta ett långkok med alldeles för många ingredienser.
Bästa spår: ”Jejune stars”