Britney Spears nya saknar visserligen starka hittar, men Hanna Fahl hör charm och lekfullhet hos en artist som varit nere i avgrunden men kommit tillbaka till en respektabel nivå.
Britney Spears är större än Britney Spears. Hon har fått bära så mycket på sina axlar genom åren, symbolisera en hel samtid, en hel musikbransch, en hel generation unga kvinnors hora/madonnakomplex. Man skulle kunna beskriva henne som ett tomt kärl som vi fyllt med våra förväntningar, vårt hat, vår kärlek. Man skulle också kunna beskriva henne som en sorts populärkulturens Jesusfigur, som rakryggat tagit på sig våra synder.
Det är en omöjlig situation att sätta en människa i. Och det är omöjligt att skriva eller prata om Britney Spears utan att också tala om mytbildningen kring henne. Från de tidiga åren i oskuldsfull skoluniform och sexuella undertexter, via superstjärnan Britney, till den bottenlösa avgrunden med psykiska sammanbrott, skandalaffärer och det famösa rakade huvudet. Och så de senaste årens sega kamp för att ta sig upp till en respektabel, respekterad nivå igen.
Vi är många som vill Britney väl. Som lyssnar på varje ny singel, varje ny skiva med en hoppfull inställning, som vill att hon ska lyckas. Inte minst för att hon är en av ikonerna vars livsöde vi kollektivt, vi som är en del av idoldyrkan och idolhatandet, bär skulden för.
Det är två och ett halvt år sedan ”Circus” släpptes, Spears comebackalbum efter de mest turbulenta åren som kulminerade i ett utskrattat och förvirrat liveframträdande på MTV-galan 2007. Och medan ”Circus” kändes lätt desperat, med en Stepford-rar Britney i granntjejshår på omslaget och nästan utstuderat raka poplåtar, är nya ”Femme fatale” betydligt charmigare. Producentteamet är fullt av säkra, invanda, svenska Britneykort. Bloodshy & Avant som skrivit Spears kanske bästa hit någonsin, ”Toxic”, bidrar med en handfull låtar, och Max Martin, som låg bakom hennes tidiga singlar, har både skrivit till skivan och agerar exekutiv producent.
Det är inte särskilt vågat, och musikaliskt rör det sig inte många centimeter från hur vi är vana att höra Britney Spears. Men mitt i allt det invanda finns en flickaktig lekfullhet och lätthet som passar Britney Spears utmärkt. I ”How I roll” låter hon som en liten varm kattunge som ligger och sträcker på sig i solen, samtidigt som hon andas sexhett och sjunger om att någon går ner på henne över en perfekt avvägd Bloodshy & Avant-produktion som är till hälften söt och hälften vulgär.
Will-I-Am bidrar med gulliga bagatellen ”Big fat bass”, med luftigt housepiano och en ”I can be your treble, you can be my bass”-text. Till och med fotbollskörerna i singeln ”Till the world ends” känns mer somrigt glada än bröliga. Det är varken de tidiga årens cheerleaderinfantilism, den efterföljande hårda smuts-Britney, eller den desperat deprimerade. Det är en ganska helgjuten Britney Spears som framträder på ”Femme fatale”, där hon för första gången bottnar helt och fullt i både samlagsmetaforerna och den skamlösa poptralligheten.
Visst saknas de riktigt starka hittarna på albumet, men för oss som alltid har en särskild liten plats för den plågade popikonen Spears i våra hjärtan räcker ”Femme fatale” ändå ganska långt.