I ett litet land där endast en sanning gäller åt gången är alla former av motstånd välkomna. Fagerstabandet Brukets form av motstånd bygger på det drygt trettio år gamla receptet för husmanskostpunk, med lite topping av nyare band som Florence Valentin och Hästpojken.
Det är snärtigt, rastlöst och halvt desperat framfört, de sjunger saker som: ”Allt det ni nu tagit/har vi slagits för sen August Palm/som ett vilddjur utan ånger/slaktar allt ni kommer åt/aldrig känna ni av hunger/eller hör den fattiges gråt” och ”I natt hoppas jag att Rosenbad brinner/tynar bort och försvinner”. Det är kärlek och lyrikdrömmar mitt bland stämpelklockor, sprit, knark och thinner. Energin är det inget fel på, inte The Hives-produktionen heller, och Bruket gör sig nog utmärkt på Kafé 44. Men det blir lite väl punkhistoriskt korrekt, man nämner till och med Thatcher, och banalt. Och motståndet måste väl kunna uppdateras?
Bästa spår: ”Sthlm kallar”