Med sin första skiva efter Esbjörn Svensson död sommaren 2008 kastar basisten Dan Berglund också ett ljus över den förlorade trion e.s.t. Hans nya grupp Tonbruket spelar knappast jazz. Men det gjorde kanske inte e.s.t heller – mot slutet. I pressmaterialet står att Berglund hade ryktet om sig att vara rockkillen vid sidan om Svensson och trumslagaren Magnus Öström. Jag kan inte kommentera det. Men det är fullt möjligt att Tonbruket delvis är en fortsättning på samma resa som Berglund påbörjade med e.s.t. En resa som också har innefattat en strävan efter att befria sig från jazzen, liksom från andra begränsningar.

Nu är begränsningar närmast nödvändiga för kreativt arbete. Men på den här skivan tar de sig andra uttryck än genrebenämningar. Det är musik som trotsar genrer, men som lånar från en massa olika håll. Postrockband som Tortoise är en rimlig referens. Psykedelisk, improvisationsorienterad rock i stil med tidiga Pink Floyd är en annan, precis som banden Radiohead och Wilco. Som låt nummer åtta kommer den inte helt oväntade ”Song for E”. Över ett torrt, stiliserat elektroniskt trumkomp utvecklar Martin Hederos ett vilsamt tema på piano och orgel. Berglund inleder ensam med kontrabasen, men spelar sedan subtilt och understödjande, även under sitt solot längre fram i låten. Utgången är en kort pianofras, som på sista tonen försvinner bort i sin egen efterklang.

I Tonbruket ingår även gitarristen Johan Lindström och trumslagaren Andreas Werliin. Tillsammans med Berglund och Hederos bildar de ett band med mycket bred kompetens och erfarenhet. De kreativa begränsningarna sätter de själva, i form av själva definitionen av musiken. Ofta lösgör de klanger och liksom nystar fram melodierna ur ljuden. Lindström, som även använder lap- och pedalsteel, tillför en ordentlig dos americana. Hans spel har drag av Bill Frisell och Ry Cooder, men även av äldre, amerikansk folkmusik – och jazz.

Hederos å sin sida är klart mer rock- än jazzpianist. Det är ingen svaghet, utan en karaktär med många kvaliteter. Han spelar aldrig för mycket, till att börja med. Inte heller söker han rollen som given solist. Liksom på sitt håll även Werliin håller Hederos en relativt låg profil, vilket i längden har den dynamiska effekten att man snarast hör dem än tydligare. Det är också en hållning som i sig är mer rock än jazz; mer av att underställa sig musiken och låtarna än att hävda sig som individuell instrumentalist. Jag nämnde Ry Cooder apropå Lindström, men det är också en hållbar liknelse i fråga om det dynamiskt handlaget inom gruppen som helhet.

Dan Berglund är tillbaka med besked. Hans snygga, genomtänkta och stilistiskt mångfacetterade basspel hörs återigen inom ramarna för ett tätt samarbete med andra musiker. Den nya skivan talar för att alla åren med e.s.t också innebar väldigt goda förberedelser för en helt annan grupp, nämligen den här.

Bästa spår: ”Song for E”