Skivrecensioner

Daniel Norgren: ”The green stone”

Daniel Norgren har helt frigjort sig från att härma sina förlagor.
Daniel Norgren har helt frigjort sig från att härma sina förlagor. Foto: Alexander Tillheden Rockfoto

Förstklassiga hymner utan allt onödigt.

Americana
5

Daniel Norgren

”The green stone”. (Superpuma/ Universal)

Daniel Norgrens nya skiva inleds med ljudet av ett oväder han spelade in i sin lada medan han tog in hö. Sedan följer ett pärlband av vackra, oerhört stillsamma, närmast naiva hymner. Det är lika bra att vara tydlig redan från början. Det här är första klass, ungefär så bra det kan bli. Daniel Norgren har spelat rimlig americana under många år, men det är först de senaste åren, och särskilt på de tre senaste skivorna, som han på riktigt har hittat ett uttryck som känns personligt och verkligt berörande. Så sent som i våras släppte han sitt förra album – ”Alabursy” – men eftersom han hade flyt gjorde han ett till. Allt fördjupas här, alla känslor förstärks och framför allt visar han sig vara en om möjligt ännu säkrare låtskrivare. Rösten är ljus och nära, instrumenteringen sparsam, som om han velat ta bort precis allt som inte behövs. Han är en lysande gitarrist men håller sig själv tillbaka till förmån för piano och syntar. JJ Cale är annars en tydlig referens. Sverige har flera starka artister i den amerikanska folk- och rocktraditionen, men få som på det här sättet helt och hållet frigjort sig från att härma och efterapa förlagorna.

Daniel Norgren är i och med detta på gränsen till det stora genombrottet. Något så här fint kan inte hållas hemligt länge till.

Bästa spår: Alla spår är bäst.