Sextiofemårige David Lynchs solodebut innehåller ett par trista elektroniska nummer med vocodersång. Så gör alla konstnärer som ska låta ”alternativa”, det är inget att fästa någon vikt vid.
De andra låtarna, däremot.
Lynch skriver verkligen inte om musikhistorien, men de stämningar han skapar är tuffare än vad etablerade ungtuppar ens kan fantisera om. Till ett simpelt trumkomp slår han på en tremolosvajande gitarr och kvider, viskar eller sluddrar likt en Geraint Watkins med utslagna tänder; ”I got fucked by you/ Fucked real bad/ Maybe you’re happy/ But I hope your sad”. Eller ”I saw you with another man/ You better run baby/ I hope you can.”
Det är ord och inga visor ur David Lynchs värld. Det är mörkt, skevt, skruvat, ofta hotfullt. Det är givetvis väldigt bra.
Bästa spår: ”Football game”