Så länge jag kan minnas har den amerikanska sydstatsrocken hållits ute i kylan. Stundtals hånad, stundtals bortglömd, men aldrig välkomnad eller rätt i tiden just denna säsong. Och när musik med den sortens ursprung ändå har omnämnts i positiva ordalag har det oftast också kommit en harang om hur detta inte är typisk sydstatsrock, utan något finare, ibland kallat swamp rock eller country-soul eller vadsomhelst som inte innefattar 70-talsboogie med både hippieskägg och Stetsonhatt.

Att musikformen i Sverige nästan bara hörs på rocknostalgiska Sweden Rock Festival stryker under saken. Döm därför om min förvåning när den senaste retrosamlingen från engelska Soul Jazz pryds av en bild på de unga Allman Brothers inramade av lummig sydstasgrönska och tycks ha som främsta mål att just stryka under hur mycket all den där musiken som gjordes nere i den amerikanska Södern på 60- och 70-talen faktiskt hänger ihop.

Svart som vit. Soul, country, rock och en massa annat, inte minst gospel. Ofta inspelad i samma lilla handfull studior, med ungefär samma studiomusiker, låtskrivare, producenter, skivbolagsmän. Blir man förvånad över att hitta artister som Linda Ronstadt eller Cher i sammanhanget är det bara att kolla på var och när inspelningarna gjordes.

Här bör man flika in att Soul Jazz är ett av världens allra hippaste skivbolag, med en katalog dominerad av noga researchad årgångsmusik från Brasilien, Jamaica, Kuba, Haiti och USA:s olika latinokulturer, förutom nyare dansmusik. Samt postpunk och på sistone krautrock.

Nu söker de alltså sammanhangen kring 70-talets sydstatsrock och finner en nyckel i de framgångar som hade byggts kring små soulstudior i Memphis och Muscle Shoals på 60-talet, med tajta studioband, lokala skivbolag och en känsla av storfamilj.

Så hade Phil Walden bland annat varit manager till Otis Redding, när han ville starta sitt skivbolag Capricorn – enligt samma mall, men med inriktning på vit rockmusik – värvade han Duane Allman som hade spelat gitarr på hitlåtar med Aretha Franklin och Wilson Pickett. Duane återförenades därför med brodern Gregg och bildade The Allman Brothers Band, efter deras genombrott växte en hel genre fram. Främsta utmanaren hette Lynyrd Skynyrd, vars manager var Phil Waldens bror Alan.

Att sätta ihop en samling med den eran av sydstatsrock vore lätt, jag skulle kunna göra det på en eftermiddag. Soul Jazz har greppat både större och listigare. Undvikit allt bredbent boogiegung och nästan varje uttjatad standard (Tony Joe Whites ”Polk salad Annie” är väl undantaget) för att i stället knyta ihop det mesta som rörde sig i trakterna: vita soulwannabees som Boz Scaggs och Billy Vera, countryrebeller som Waylon Jennings och Johnny Cash, studiorävar som Joe South och Barefoot Jerry, en singer/songwriter som Bobbie Gentry och en svårsorterad excentriker som Leon Russell.

Till och med popbandet Big Star från Memphis får plats och blandningen ser lätt vansinnig ut – innan man hör hur väl allt passar med vartannat. Samtidigt som den där förtalade boogierocken på något vis ändå hamnar strax utanför blickfånget, trots allt inte riktigt salongsfähig ännu.

Bästa spår: ”Please be with me” med Cowboy, ”Comin’ home” med Lynyrd Skynyrd