Deportees fjärde album är sprängfyllt med detaljer men makalöst konsekvent och sammanhållet. Och den röst Peder Stenberg famlade efter i början har han ett bergfast grepp om nu.
Vissa processer går så långsamt och sker med så små, knappt märkbara, förändringar att man knappt märker dem. Vilket är fascinerande i en tid då mycket förväntas gå snabbt och få ett så stort genomslag som möjligt på så kort tid som möjligt.
Deportees har blivit ett av landets bästa popband utan att man riktigt har förstått hur det gått till. Det finns något väldigt fint i det.
Försiktigt, steg för steg, har bandet flyttat fram positionerna och utvecklats helt i sin egen takt. Lite vid sidan av. De första två albumen var lovande, men på något sätt ändå ofullständiga, bara nästan där. Intrycket var alltid att Deportees ville mer, hade större ambitioner, inte riktigt hade kommit på ett sätt att förverkliga alla de där drömmarna de så tydligt hade om att förena soulens melodier med indiepopen och dansmusikens ljudbild och rockens berättande ordrika texter.
Förra albumet, det lysande ”Under the pavement – the beach”, var första tecknet på att de hittat rätt. De sydde upp en modernare musikalisk kostym – och fyllde ut den med både en större självsäkerhet och en tilltagande elegans.
På ”Islands & shores” har Deportees blivit så bekväma i den där kostymen att de rör sig helt obekymrat mellan exakt vad som helst. Helt orädda för att den ska spricka eller hamna fel. Varje låt är så sprängfylld med detaljer att det lätt kunnat bli kaos, men de är utplacerade med en osannolik precision och försiktigt, närmast ömsint, handlag, för att ge största möjliga effekt. Lager läggs på lager, kör på kör, men alltid med ett syfte, alltid av en anledning, och så bygger Deportees tio låtar att verkligen gå in och ned i. Som man hör nya saker i vid varje lyssning. Av bara farten blir det också ett, trots spretigheten, makalöst konsekvent och väl sammanhållet album.
Det singelsläppta titelspåret har en pumpande medryckande basgång som skulle kunna få New Orders Peter Hook att bli grön av avund, samtidigt som den kombineras med gigantiska stråkarrangemang. I ”Warpaint” möter dånande långsamma beats en sockersöt pianomelodi och – i refrängen – en subtil slidegitarr. I ”When buildings sleep” balanseras en enkel melodislinga med åttiotalistiskt stumma trummor. ”A heart like yours in a time like this” är en väldigt vacker västerbottnisk soulballad med närmast sakrala Beach Boys-körer.
Mitt i alla dessa musikaliska intryck som bombarderar en sjunger Peder Stenberg, med en darrande intensiv röst som är lika mycket soul som pop, om ångest och hopp, om att vara rädd för ingenting och att hålla någons hand, kontrasterar ett tryggt ”I’ll be with you when you grow” med ett oroligt ”take me with you when you go”. Den egna röst han famlade efter i Deportees början har han ett bergfast grepp om nu.
Och så lyssnar man ytterligare lite mer noggrant. På varje ord. På varje ton. Sen spelar man ”Islands & shores” om och om igen. För att det både kräver och förtjänar den koncentrationen och engagemanget.
Bästa spår: ”A heart like yours in a time like this”