”Jag kan lyssna på en kille med gitarr och känna att jag vill skära mig i handlederna – på ett dåligt sätt. Jag kan lyssna på en annan kille med gitarr och känna att jag vill skära mig i handlederna – på ett bra sätt. Och skillnaden dem emellan kan vara helt omöjlig att sätta fingret på.”
Hur yxigt det än må vara formulerat vill jag tacka Robin Pecknold för ovanstående citat, för precis så skulle jag vilja beskriva det här ibland vansinniga uppdraget att försöka definiera olikheterna mellan alla dessa unga män i skägg, med samma bakgrund, samma referenser, samma stålsträngade gitarr och samma vilja att uttrycka en vag känsla av att någonting inte stämmer i deras liv. Somliga lyckas, andra inte. Oklart varför egentligen.
Robin Pecknold och hans vänner i Fleet Foxes har högra krav på sig själva, så höga att de faktiskt slängde och spelade in delar av detta nya album på nytt. Det hade kunnat ges ut 2010, men när de trodde att de var färdiga och satt i en New York-studio för att mixa skivan insåg de att det inte lät bra och åkte hem igen. Delvis för att Pecknold oroade sig för att folk skulle vilja skära sig i armarna – på ett dåligt sätt.
Hans citat är också relevant för mig eftersom jag verkligen älskar den här skivan och faktiskt inte alls tyckte om deras debut. Jag kanske inte fick impulsen att ta livet av mig när jag hörde det, men något i det storslagna och brådmoget andliga tilltalet gjorde mig illa till mods. Det var för vagt, för kvalmigt nostalgiskt. Och inte ens nu, när jag ju tekniskt sett är en hängiven anhängare, kan jag stå ut med debuten. Och ännu mindre ep:n ”Sun giant”. Pretentionerna är olidliga.
Så vad består denna enorma skillnad i? Det är ju samma band, samma medlemmar, samma producent och i grund och botten även samma koncept; folkrock/pop med stämsång, i grunden ganska lik den som Crosby, Stills & Nash, Brian Wilson, Neil Young och Roy Harper gjorde för fyrtio år sedan. Fleet Foxes ligger dessutom nära andra amerikanska band, som Grizzly Bear och Local Natives. De är inte ensamma om sitt sound utan del i en trend.
Men Fleet Foxes är ett band som prövats ganska hårt. De fick, på väldigt kort tid, erfara en framgång som de flesta bara drömmer om. De var unga och orutinerade – nyss fyllda 21 – och hade varken manager eller advokat när de skrev på för Sub Pop och började spela in första skivan. De slungades in i ett intensivt turnerande, gav tusentals intervjuer och var efter ett par år nästan utbrända. Pecknold tappade till slut rösten, lagom till inspelningen av den här skivan. Det gav honom tid att tänka på vad han ville göra.
En konkret förändring är att det på ett tydligare sätt finns en sångare nu. I stället för ambitiösa men svävande vokalarrangemang har Robin Pecknold ställt sig i mitten, tagit plats och börjat skriva mer personliga texter. Flera av dem handlar om hur hans liv förändrats av framgången, vilket hade kunnat bli självcentrerat och trist men faktiskt framstår som betydligt ärligare än den flummiga naturlyrik han tidigare ägnade sig åt. Det finns en annan skärpa i låtarna på ”Helplessness blues”. Debuten gjordes under enkla former utan yttre press. Här har det handlat om att leva upp till medieepitet som ”Amerikas nya stora band” och hantera en skivindustri som vill ha ytterligare en skiva med potential att sälja en miljon exemplar.
Det är en sanslös bedrift att skapa ett mästerverk under sådana förutsättningar. Men på något sätt har de ändå lyckats. Fleet Foxes har fått tänka på vilka de egentligen är, vad de står för och hur de vill låta. Och Pecknold säger själv att valet att bli ett mer renodlat folkband har hjälpt dem. Varje genre för med sig en uppsättning begränsningar, och folkgenren, med sina traditioner, har gett bandet en trygghet i arbetet. Det har hindrat deras låtar från att flyta ut och tappa formen.
Desto mer imponerande att Fleet Foxes har en så tydlig identitet, och att de trots allt det ovanstående ändå vågar göra något som är eget. Det finns arrangemang som skaver, det finns låtar vars form är krävande, men i slutändan gynnar varje detalj ändå helheten. ”Helplessness blues” är verkligen ett album, och det fortsätter överraska även efter tre veckors lyssnande.
På ett personligt plan får det här albumet mig nästan att önska att jag var en människa i kris, för det finns så mycket i det som skulle trösta mig och förvandla simpel sorg till episka känslor. Men även i egenskap av harmonisk och i viss mån liknöjd människa får jag ut mycket av Fleet Foxes. Det här är en skiva som är rik på musik, och full av bilder, strofer och inte minst melodier som fortsätter ringa i huvudet även när jag stängt av för att göra annat. Jag hatar den här typen av hejiga utrop, men här kommer det ändå: ”Detta är millenniets hittills bästa skiva!”