”Señora, i musik kan det inte finnas något ont”, skrev redan Cervantes i sin ”Don Quijote”. Nej, för det går inte att hata i musik. Där är endast försoning möjlig. Och det har musiker vetat, i alla tider. När P 2 Ström under våren bett ett antal svenska electronica-­artister att ge sig på den låt som de hatar mest har det resulterat i årets gladaste, ljusaste och mest älskvärda electropop. Att tvingas att genomskåda det man avskyr kan alltså vara oerhört lustframkallande. Om man är kreativ. Och beredd på att även se sig själv i vitögat.

Nu finns dessa fjorton bidrag samlade på ett album och det är strålande lyssning. Som Fever Rays och Van Rivers & The Subliminal Kids vänslande med Vashti Bunyans naturdoftande folkrock, Christina Roos upptändning av Nirvanas ”Polly”, Andreas Ti­llianders inspärrande av Ace of Base i en dubgrotta, Håkan Lidbos spastiska injektioner i Bruce Springsteens stabila bredbenthet, Trigs lekar med Vanilla Ice där bara det klirrande ljudet av is återstår och Familjens omfamnande klubbmusiktolkning av Lis Sørensens ”Mine öjne de skal se”. Alf Tumble säger sig hata indie, falsksång, sommarhittar och tveksam sambaknowhow men gör här en latinhouseversion av Håkan Hellströms ”Klubbland” som man vill dansa hela sommaren till.

Fler lika bra spår: Little Jinders ”Femme fatale”, Lisa Nordströms ”Like to get to know you well”, ­Cilihili & Dabooks ”Orinoco flow”.