På sitt andra album fortsätter kanadensiske Drake att odla sin image som melankolisk häradsbetäckare. Han ligger och ligger och ligger men känner sig ändå tom inombords. Sällan har det gjorts en vemodigare skiva om lösaktigt leverne. I ”Practice” lyckas han till och med låta ledsen när han ber en strippa skaka stjärt.
Även om Drakes dandydeppighet verkar genuin blir den till slut lika tjatig som hans entoniga flow. Drake är bättre soulsångare än rappare. I ett par spår tangerar hans honungsstämma Sam Cooke – men ganska snart förstörs den av autotune. Behållningen på ”Take care” är de atmosfäriska syntmattorna. Trots många olika producenter (bland annat Jamie Smith från The xx) är skivan snyggt sammanhållen i 79 lågmält pulserande minuter.