Ebba Forsberg är inte uppenbart originell. Hon låter lättillgänglig men är vid närmare lyssning en rätt kärv artist med höga krav på äkthet. På det hela taget underskattad och en aning missförstådd. Efter debuten -97, två glest utspridda soloalbum på engelska, ett Dylansamarbete med Mikael Wiehe kom senast en skiva med Cohentolkningar på svenska. Takten är högre nu, och detta album känns något enklare och mer medryckande än de tidigare, trots att tonarten är moll och texterna handlar om kasta sig ut i det okända.
Arrangemangen är fina och lättflytande, men i centrum finns förstås Ebba Forsbergs märkligt avspända röst. Känslorna trycker på underifrån, tonen är ren och oaffekterad. Det är en musik man sakta söker sig in i.
Bästa spår: ”Folded into grass”