Postpunken var kantig och bråkig av flera skäl, men inte minst för att banden faktiskt inte kunde spela på något annat sätt. För efterföljarna gäller helt andra villkor. Se på Birminghambandet Editors, som ur en synvinkel är exakt som ett Joy Division eller Echo & the Bunnymen en generation senare, men som samtidigt måste behärska formen på ett sätt som förebilderna sällan förmådde. Eller jämför Franz Ferdinand med Gang of Four, vilka är snitsigast?
På sitt andra album följer nu Editors mallen med en sådan självklarhet att man lätt tar dem för profillösa. Varenda låt är lika väldig i sitt anslag som allvarlig i sitt tonfall, ändå verkar de inte särskilt uppblåsta. Det är bara så man spelar sådan här musik, och Editors förmår göra det med en så lugn självklarhet att de flesta konkurrenter ter sig lite andfådda. Men snart sitter man där och önskar att också Editors musik kunde skava lite.