Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Skivrecensioner

En chockgranat fylld med paljetter

Bokmärk artikel
Kents låtar fungerar lite som välskrivna horoskop – alla kan hitta detaljer som känns meningsfulla just för dem.

Foto: Emil Fagander Kents låtar fungerar lite som välskrivna horoskop – alla kan hitta detaljer som känns meningsfulla just för dem.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pop

Kent
”Tigerdrottningen”(Universal)

”Tigerdrottningen” bjuder på samma eleganta och melankoliska discorock som förra skivan. Fredrik Strage njuter av magnifika danslåtar smyckade med gnistrande syntslingor och nätta gitarriff.

”Tigerdrottningen” bjuder på samma eleganta och melankoliska discorock som förra skivan. Fredrik Strage njuter av magnifika danslåtar smyckade med gnistrande syntslingor och nätta gitarriff.

I förordet till ”Lägg er inte i!”, coffeetableboken som han gjorde med Kent, ringar konstnären Jesper Waldersten in varför så många känner igen sig i Jocke Bergs låtar: ”Han ser oss och vi ser oss, men aldrig helt klart, alltid med en sammanbiten tveksamhet i en knivskarp millisekund.”

Blandningen av det diffusa och det precisa främjar mångtydigheten i Kents låtar. De fungerar lite som välskrivna horoskop – alla kan hitta detaljer som känns meningsfulla just för dem. När Kent tidigare i våras tog politisk ställning med singeln ”La belle epoque” skrev både moderater och socialister egna versioner av texten för att klargöra det egentliga budskapet.

Annons:

Alliansens väljare lär dock få svårt att svälja hela bandets elfte album där Jocke Berg sjunger att Stockholm blivit en ”garanterat solidaritetsfri nymoderat öken”. Den diffusa ångest över samtiden som genomsyrat otaliga Kentlåtar blir här skarpare. Bandet fastnar inte heller i vänsterfloskler, eftersom Berg tillämpar en berättarteknik som han beskrev redan för 19 år sedan: ”Jag tycker att det är intressantare att förvandla sig till skurken i dramat.” När han i ”La belle epoque” sjunger att han är främlingsfientligheten, vapenexporten och näthatet känns det mer övertygande än när Ulf Lundell hytter med näven åt finansvalpar.

Berg undviker också att bli en protestsångarkliché genom att släppa in ett myller av andra röster – Camela Leierth, Petra Marklund, Beatrice Eli, Rudie Edwards, Erik Hassle, en gospelkör från Compton, trummisen Markus Mustonen och hans änglalika falsett – som slingrar sig runt hans egen tills det är svårt att höra vem som sjunger vad. Den omsorgsfulla vokalproduktionen, med lager på lager av stämmor och kittlande växelsång, för tankarna både till Abbas lyster och till det råa ekot i David Bowies ”Heroes”.

Annars bjuder Kent på ungefär samma eleganta och melankoliska discorock som på föregångaren ”Jag är inte rädd för mörkret”. Glädjande nog lyssnar de inte när fans föreslår att de ska återvända till det gamla gitarrdominerade soundet. ”Hata rock”, skriver Jocke Berg på Kent.nu när det klagas på att de nya låtarna är för elektroniska. ”Tigerdrottningen” har en luftig och ljus ljudbild. Syntslingorna gnistrar och nätta gitarriff smyckar en lång rad magnifika danslåtar. Mindre bra fungerar balladerna som saknar den majestätiska pondusen från klassiker som ”Columbus”.

Barndomsminnena, som alltid haft en central plats i Kents låtar, kompletteras av tillbakablickar mot ett dekadent nittiotal. ”Din enda vän”, en skildring av kickar och knark, inleds med en replik ur filmen ”Bonjour tristesse”: ”What a waste of time, dear Jacques. What a hopeless waste of time.” Och partajandet var säkert ett slöseri med tid. Men whoo-hoo-körerna i refrängen är så lyckorusiga att låten blir mer förförisk än förmanande.

Samma tvetydighet finns i den omtumlande ”Allt har sin tid” som börjar med moloket elpiano och ett berättarjag som beklagar att Stockholm förlorat sin magi och inte längre känns som ”vår slutstation, vår mål, templet i Jerusalem”. Men en annan röst, kanske ett ex, kanske det undermedvetna, väcker staden till liv igen. Kören sjunger rader ur Predikaren: ”En tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa.” Det är inte längre tid för syndigt rejvande, det finns viktigare saker att göra – ett välfärdssamhälle att rädda, demonstrationståg att gå i – men huvudpersonen tar ett återfall och låten detonerar likt en chockgranat fylld med paljetter och narcissism.

Bästa spår: ”Allt har sin tid”

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

kinberg-batra-1000
Foto:TT

 Vill inte samarbeta med S. Partiledaren Anna Kinberg Batra säger nej. 25  12 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

Obam-berg-288
Foto:AP

 Mount McKinley finns inte längre. Nytt namn. 284  7 tweets  276 rekommendationer  1 rekommendationer

 Kunder klagar. Mystiska mejl får inspektionen att inleda tillsyn av företaget. 3  3 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

Zettle
Foto:TT
Annons:
granskar-banner
WEBB_PUFF_1000
Illustration:Stefan Rothmaier

 Du övervakas även när du sover. Uppgifterna lagras i ett halvår.

DN:s Linus Larsson svarade på läsarnas frågor om granskningen.  Läs chatten.

linus_288
polis_488
Foto:TT

 Polisen spanar på tusentals via mobiler. Får skarp kritik av Advokatsamfundet. 39  19 tweets  19 rekommendationer  1 rekommendationer

 DN:s Ewa Stenberg: Pendeln har svängt mot mer avlyssning. 11  6 tweets  4 rekommendationer  1 rekommendationer

 ”Efterfrågan har varit oerhört stor.” Första upplagan av David Lagercrantz ”Det som inte dödar oss”. 1  1 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

millennium-288
Foto:Nordstedts
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: