Nu finns äntligen alla Ennio Morricones bidrag till Quentin Tarantinos Oscarsnominerade ”Inglourious basterds” samlade på ett album – tillsammans med tre spår ur ”Kill Bill vol.2” och ett ur ”Death Proof”. Och ingen filmkompositör har en sådan känsla som Morricone för att skapa ett ljudlandskap som blir en arena, en avgörande plats för det djupast mänskliga. Tarantino själv har sagt att han väljer musik till sina filmer som satte han ihop en personlig ”mixtape” till åskådarna. Men Morricones filmmusik betyder givetvis mer än så. Den ger referenser till b-filmens (spagettiwestern och skräckfilm) ytliga schabloner men också till dess ibland arkaiska djup. Den förser heoriskt storslagna scener med en tragiskt mänsklig dimension. Och scener där det obetydligt slumpmässiga regerar med en ödesmättad mening och tyngd. Att lyssna på den som ren musik kan göra vad som helst man har omkring sig till ett drama.
Bästa spår: ”Algiers, november 1954”