För att vara en av landets mest pålitliga och minst ombytliga popartister bjuder Eric Gadd ändå på en del tvära kast. På förra albumet återgick han till svenska språket och ett poppigare uttryck för första gången på ett par decennier, här har han raskt bytt tillbaka till engelska och soulen igen.
Den stora skillnaden är dock framför allt produktionen av Martin Terefe (bland annat Jason Mraz), som försöker lägga fler lager till den svala soulen. Det är rätt tänkt att öppna upp för nya tankar från nya samarbetspartner, men samarbetet känns inte riktigt färdigutvecklat än. Funklåtarna låter en aning plottriga och röriga, som att någon vill för mycket.
Å andra sidan hör den handfull återhållna ballader där alla små detaljer fogar sig efter melodierna till de bästa Gadd spelat in.
Bästa spår: ”Nothing else but love”.