Det har talats om fantastiskt hår. Det har talats om hitten ”Hurtful”. Det har talats om Robbie Williams (en delvis missvisande referens, Erik Hassles röst är mycket souligare).
Men nu är det dags att tala om den ruggigt dansanta versen på ”Don’t bring flowers after I’m dead”, som i sig motiverar hela skivan.
Från den ettriga synthen till de snygga åttondelskörerna är detta kanske den svängigaste svenska popversen sedan Peter, Bjorn and Johns ”Young Folks”.
Texterna på ”Hassle” kretsar hundra procent kring ånger, passion och krossade hjärtan. Britternas nye favoritsvensk vandrar denna väl upptrampade stig med en vokal känslighet och styrka som lyckas väcka liv i de mest konventionella ackordföljder.
”The thanks I get” lånar friskt från Coldplay, medan ”Love me to pieces” vibrerar av Depeche Mode. Det är inte så originellt, men fyllt av känsla - och radiohittar.
Även om skivan tappar lite fart på slutet har vi en imponerande debutant framför oss som med mer experimentlusta kan gå hur långt som helst.
Bästa spår: ”Don’t bring flowers after I’m dead”