I pr-texten, författad av en popkritiker på en känd gratistidning, görs stor sak av att Magnus Henriksson har suttit i finkan en månad. Men vi struntar i det nu.
För det här är årets hittills bästa skiva.
Om Existensminimum upplevdes som spretig senast det begav sig så är det här snarare ett under av sammanbiten målmedvetenhet. Tobias Fröbergs producentroll ska nog inte underskattas – de musikaliska ramarna som har satts upp har gjort gott – och Magnus Henrikssons röst svävar naken men uppfordrande över en ofta minimalistisk, halvelektronisk ljudbild. Det är vemodigt och skört, lika självutlämnande som självupptaget, men precis på rätt sida det teatrala. Det är fantastiskt vackert.
Henriksson har förstått att riktigt bra popmusik växer ur ett repetitivt malande, inte i tvära kast och skojiga experiment.
Så här fint har inte mörkret låtit på länge.
Bästa spår: ”1993”.