Med fjärde albumet går kanadensiska multibegåvningen Leslie Feist i viss mån i nya riktningar. Men hon befäster sin position som en av vår tids mest fängslande kvinnliga artister.
Innan ett visst fruktrelaterat datorföretag använde sig av Feists oemotståndliga poppärla ”1234” för att kränga nano-pods, var den kanadensiska indiedrottningen förbehållen en lycklig global cirkel av hipsters och frankofiler med koll på Paris musikscen. (Adele introducerades exempelvis till Feist via sin franska kompis.) Pionjärfansen fann henne via indiekollektivet Broken Social Scene, andra genom hennes rituella dop av Peaches eller stepp-rapexperiment med Gonzales, men de flesta föll handlöst för hennes oslagbara andra skiva ”Let it die” – ett ljuvligt genrekaleidoskop som inte ens lattekaféerna kunde krama sönder.
Ändå hade ingen, allra minst Feist, kunnat förutspå hur stor hon skulle bli med uppföljaren ”The reminder” – just för att så själfull musik sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. Alla kastade sig över henne – från Jools Holland och dokumentärfilmare till Sesame street-Elmo (missa inte deras hjärtevärmande räknelektion på Youtube) och efter ändlöst turnerande tvingades hon till slut dra i nödbromsen.
Under 18 månader rörde hon inte sin gitarr. Tills hon hittade inspirationen bland fåglar och dramatiska klippor i kaliforniska Big Sur.
Det är uppenbart att Feist mentalt återgått till sina punkrötter och vägrar leverera den höstmysiga ljudtapet Starbucks suktar efter.
”Metals” är inspelad live i en lada vid havet med en gastande stråkkvartett och kastar lyssnaren mellan oväntat tung rock och fjäderlätta balladpartier – gärna i samma låt. I intensiva ”A commotion” avbryts en viskande porslinston av en vrålande manskör. I beroendeframkallande ”Caught a long wind” låter Feist som den hjärtesorgläkande sagofågel hon sjunger om och i ”Undiscovered first” (och liveversionen av ”A commotion”) träffar hon samma bluesnerv som PJ Harvey brukar koppla upp sig mot.
Texterna är som alltid tankeväckande, poetiska och bitterljuva, men med en mörkare svärta än vanligt. ”When you comfort me/It doesn’t bring me comfort actually”, förkunnar hon besviket. Men det finns också ljusare, rofyllda stunder – om man byter ut partnern/exet mot cikador och måsar.
”Metals” bjuder på stor igenkänning, tack vare Feists unika spröda röst och kontinuiteten i laguppställningen –medmusketörerna Mocky och Chilly Gonzales är självklart på plats bakom trummor och keyboard. Men multiinstrumentalisten Brian LeBarton (Beck) och medproducenten Valgeir Sigurðsson (Björk) tar också Feist i nya riktningar. Det låter faktiskt metalliskt, precis som albumtiteln deklarerar. Råare. Kaxigare. Till och med stråkarna studsar punkigt mot ladans väggar.
Själv beskriver hon träffande sitt nya sound som ”modern ancient”.
Det finns mindre intressanta stunder som småtjatiga ”Bittersweet melodies”, men nästan samtliga spår innehåller åtminstone ett parti som får en att lägga ner allt man håller på med och fundera över texten, produktionen eller känslan.
Det är delvis därför skivan spränger fikamusikfacket. Ljudnivåerna spretar som nakna träd och gästerna riskerar att bli mer nyfikna på skivan än på att beställa en kaffe till.
”Metals” kräver tillit och engagemang för att öppna sig fullt ut (jag har lyssnat ett tjugotal gånger och upptäcker ständigt nya saker).
Omedelbara hittar saknas, (även om ”How come you never go there” kommer nära) men flera av låtarna växer dramatiskt och min gissning är att liveversionerna av ”Anti-pioneer” och ”Caught a long wind” kommer att få folk att tappa andan. ”Metals” är vackrast när den avnjuts som helhet och befäster Feist som en av vår tids mest fängslande kvinnliga artister. Värm gärna upp med förra höstens fina dokumentär ”Look at what the light did now”.
Bästa spår: "Caught a long wind".