Svensk musik brukade alltid ha en hinna av duktighet; som om musikerna härmades snarare än bottnade i de genrer de lånade från England och USA. Det lät ofta bara nästan bra. Språket haltade, uttalet var aldrig hundra och trummisen låg alltid på för mycket. Sedan var det nog så att självförtroendet haltade också, att det sällan fanns tillräcklig trygghet för att komma vidare och hitta det egna tilltalet, vilket ironiskt nog förutsätter att man erkänner att man är svensk, att de erfarenheter man har av honkytonkbarer i Texas eller shootouts i Compton är begränsade och att det inte är någon större idé att låtsas.
Det har med rätta talats mycket om de unga systrarna Johanna och Klara Söderbergs mognad, och jag tror den sitter ihop med det här. De tillhör en generation som inte ifrågasätter sin plats i världen, sin rätt att uttrycka sig på engelska eller i en tradition som egentligen är den svenska musikkulturen fjärran. En annan aspekt pratar systrarnas pappa Benkt om i en intervju i tidningen Sonic: ”Popmusiken har blivit äldre. I dag refererar den mer till sig själv och har inte samma behov av att blicka framåt som den hade på min tid.” Han borde veta, under tretton år var han medlem i Lolita Pop, ett band som ständigt gick vilse i jakten på nya uttryck.
First Aid Kit är nu framme vid sitt genombrott. Efter en hyllad ep för fyra år sedan fick de kontrakt med engelska Wichita Recordings. Debuten ”The big black & the blue” kom för precis två år sedan. Efter turnéer och nya inspelningar är känslan att världen ligger för deras fötter. Grundarbetet är lagt och sextiotalsklingande folkpop med stämsång har blivit kommersiellt gångbar efter Fleet Foxes framgångar. Nya skivan har spelats in i Omaha, hos producenten Mike Mogis från Bright Eyes. Produktionen är rak och tydlig, tjafsbefriad.
Men succén – jag betraktar den som ett faktum – kommer framför allt att vara ett resultat av hårt arbete och stor begåvning. Det här är ingen genre man ger sig in i lättvindigt, jag skulle vilja hävda att traditionsmusik som denna kräver mer av utövarna än vanlig pop. Det finns inget att gömma sig bakom, och hela hjärtat måste vara med för att det hela ska få liv. Men systrarna Söderberg sjunger – likt forna tiders frälsningssoldater – sina sånger med trossäker glöd. På debuten fanns det en försynt lågmäldhet över sången som gjorde helheten en aning typisk. Den är borta nu, här finns ingen lågmäld tvekan, det är öppna spjäll, starka röster och befriande övertygelse.
Jag kan ha invändningar mot bildspråket i texterna. Jag tycker de ligger lite för nära genrens vurm för natur och mönstrade klänningar, men i övrigt hittar jag inte mycket att klaga på. Somliga vill kanske säga att det mesta är gjort förut, men om man inte avskräcks av den insikten utan i stället tar avstamp i andras erfarenheter kan det låta så här bra. Det gör bara arbetssegern så mycket större. ”The lion’s roar” bjuder på drömmusik, ett slags derivat av folkgenrens allra finaste harmonier, känslor och välbekanta vändningar.
Bästa spår: ”Emmylou”, ”To a poet”