Jag var lite häpen i somras, när jag hörde Foreigner leverera ett näst intill prickfritt klassikerset inför en stor och jublande Sweden Roc k-publik. Med en okänd Kelly Hansen i det otacksamma jobbet som ersättare för Lou Gramm - en av arenarockens största röster - och med en tyngd som bandet knappast kan ha varit i närheten av när det begav sig.
Så vital brukar gammaldags radiorock inte låta, i synnerhet inte om den bärande rösten saknas. Därför hade jag vissa förväntningar på nya albumet, gruppens första på femton år. Men det låter som om den där spelningen aldrig hade ägt rum. Då var de flesta balladerna bortrensade, här dominerar de stort. Tjocka, fluffiga, temperamentslösa. Bitvis nästan som en parodi på 80-talets mest dästa cigarrettändarrock. Men Kelly Hansen är fortfarande imponerande, mot alla odds.