Freda’ fanns i flera olika upplagor, bara två medlemmar var med i alla: sångaren och gitarristen. Och jag tror att rätt många i publiken skulle ha svårt att namnge någon annan än Uno Svenningsson; det var han som var ansiktet och framför allt rösten. Typiskt nog gick han vidare till en solokarriär när gruppen splittrades, blev snabbt folkkär dessutom, medan de övriga tog civila jobb.
Det är dock länge sen hans karriärkurva pekade uppåt, varför man inte ska förvånas över att den sista inkarnationen av Freda’ nu finns igen, efter mer än sexton år. Aningen mer förvånande är att det inte låter som en ny Uno Svenningsson-platta, utan som just Freda’. Med såväl U2-gitarrer som 80-talssound, men mer oförstört än dammigt. Det låter som om gruppen verkligen var större än sin sångare, och som om deras miljö av tunna, skarpa klanger passade honom bättre än det mer allmänt definierade landskap han har rört sig i sedan dess.
Bästa spår: ”Äntligen här igen”