De säger sig inte riktigt förstå varför de har slagit bättre ute i Europa än i Sverige, men kallar man sig Friska Viljor får man skylla sig själv. Sällan har ett band haft ett namn som stämmer sämre med sin identitet. Ett hurtfriskt uttryck-från-förr som signalerar buskis och pilsnerfilm står i själva verket för en modern folkpopduo som sjunger såriga, existentiella texter till en närmast krampaktigt uppskruvad musik. Om döden, kärleken, att inte komma vidare eller det bittra spelet efter att kärleken tagit slut. På engelska, dessutom. Ibland kan det i och för sig låta nästan muntert, men då finns alltid sprickan i sångrösterna som påminnelse. Dem vill man inte höra i ett gråare band - mardrömmen vore postgrunge - men när musiken nu är så stort och färgrikt arrangerad, med blås, dragspel, mandolin, orgel och skevkör, då blir balansen riktigt raffinerad.
”If I die now”, ”People are getting old”