HIPHOP.
Jämnhet ger sällan stor uppmärksamhet. Det är de tillfälliga formtopparna, infallen av genialitet, som folk ofta minns.
Ghostface Killahs styrka är snarare att han har världens högsta lägstanivå. Möjligtvis har han konkurrenter som i större utsträckning förändrat genren och vänt allt upp och ned, men vilken rappare har varit lika bra under lika lång tid? Sedan nittiotalets mitt har allt han gjort varit genomarbetat och genomtänkt, utan att spontaniteten eller tuffheten gått förlorad.
”Apollo kids” är spökfejsets kanske mest homogena album, en nostalgisk guidad tur längs gatorna som skapade honom. Rent musikaliskt rakt och enkelt, närmast spartanskt ibland. Men så ska det vara. Ghostface Killah behöver ju sällan mycket mer än en mjuk soulsampling, en funkig basslinga och ett hårt beat.