Om skivbolaget Columbia gjort en enkät bland världens alla musikkritiker inför inspelningen av Glasvegas svåra andra album hade de nog sagt: ”Trovärdigheten är skyhög, arbetarklassbakgrunden, den sociala och geografiska förankringen i Glasgows förorter i kombination med bandets stora ljudbild och referenserna till rockhistorien gör Glasvegas status unik i dagens musikklimat. Jobba vidare på det spåret, spela in i en källare i Dalmarnock och försök i möjligaste mån förmå James Allan att fortsätta skriva låtar om socialsekreterare och ensamstående mammor.”

Men vissa kommersiella möjligheter öppnade sig och Columbia hyrde därför ett tre våningar högt strandhus i Santa Monica där bandet kunde bo, spela in och samtidigt ha nära till fester hemma hos Priscilla Presley och Daryl Hannah. Skivbolaget hyrde också in Flood, producenten som har till yrke att göra arenarockare av indieband, och lät pretentionerna löpa amok.

Så här är det nog: Musikindustrin behöver nya arenaband, och återväxten är dålig. De största akterna är pensionsfärdiga. Glasvegas har potentialen, så varför inte slå på stort? Jag kan föreställa mig att trycket har varit ganska hårt, att det förekommit en hel del uppmuntran och incitament.

Innan jag går in på frågan hur det nya albumet låter måste man fråga sig om deras första verkligen var himla så bra. Och efter att ha lyssnat på det igen så måste jag nog tillstå det. Det finns ett överraskningsmoment som märkligt nog har överlevt de tre åren, och det är när första låten klingar ut och ”Geraldine” börjar. Det är där man känner att något stort och viktigt har hänt.

Glasvegas förvandling från genuint arbetarklassband till internationellt arenaband är i någon mån subtil. Kanske det handlar om att man inte kan vara riktigt autentisk när självmedvetenheten tar över. Att det inte går att upprepa en ärlig gest alltför många gånger.

”Euphoric heartbreak” har utgått från debuten och vridit upp alla parametrar tio snäpp. Här har man resonerat i termer av konsolidering och maximering. Ljudbilden är följaktligen ännu större, gitarrmattorna ännu tätare, vemodet monumentalt och James Allans röst ständigt på väg att brista. Det är mer av allt. Och det är tjatigt och känns inte längre särskilt uppriktigt. Vad Flood gjort är att han – helt överflödigt – adderat en väldig massa syntar. Debuten lät tidlös och cool, uppföljaren låter daterad innan den ens kommit ut. De fina flörtarna med sextiotalssoul är ersatta med muskler. I sina värsta stunder låter Glasvegas nu som Kings of Leon, och jag tror inte riktigt det var meningen.

Hade det funnits starka berättelser och en känsla av angelägenhet hade arenapretentionerna spelat mindre roll, eller kanske till och med landat i en bra kontext, men nu tar känslan av eskapism över. James Allan har inspirerats mer av solnedgångarna i Santa Monica än människorna i Dalmarnock. Han är mer intresserad av sin egen förvandling än människorna han brukade omge sig med. Och det är då det blir uppenbart hur mycket av laddningen i deras poplåtar som bestod av klasskänslan och förmågan att berätta något viktigt om platsen man kommer ifrån.

Bästa spår: ”I feel wrong”.

Läs även intervjun med bandet på DN.se