För ett par år sedan väckte São Paulo-födde, men nu Barcelonabaserade, Gui Boratto sensation med sitt debutalbum ”Chromophobia” - där han på ett av spåren plötsligt kastade in en vilt sprattlande New Order-basgång i det strängt minimalistiska klickandet. En lyckochock som han nu fullföljer helt ut på nya albumet ”Take my breath away”. Första spåret handlar visserligen bara om en ton och det andra om tre, men sen flödar det över. Det var längesedan jag hörde en technomusik som så genialt förenar det intelligenta med det naiva. Det mångkodade och händelserika med det dansanta. Ta bara mästerstycket ”No turning back” där electroriffen och popfraserna ynglar av sig som hos Prince när han var som allra bäst. Det här är musik som måste spridas.
Bästa spår: ”No turning back”