Det som spelar roll är inte varifrån du är, vad som betyder något är var du är. Jag vet inte hur många rappare och sångare jag genom åren har hört uttrycka den meningen, på ett eller annat sätt.

Och det där låter ju bra, i alla fall ur ett uråldrigt rock’n’roll-perspektiv där musik handlar om att explodera i presens, där det enda som finns är här och nu.

Men ju äldre man blir – och för all del också ju äldre popmusiken blir – desto mer inser man att det ena är en förutsättning för det and­ra. Att de två leden hör ihop: man skulle inte vara där man är om det inte vore för varifrån man är. Man kan försöka fly, åka världen runt, gå inåt i egna tankar och världar eller göra en klassresa inom sin hemstad, man bär ändå med sig sin bakgrund.

Jag är inte säker på att det är avsiktligt, men ”2 steg från Paradise” är Håkan Hellströms stora album om Göteborg. Jo, jag vet att man kan säga detsamma om alla hans skivor. Att han redan sjungit om Andra Långgatans alla barer, Gu-gu-gu-gullbergs kaj och Gårdakvarnar.

Men det är en sak att sjunga om sin hemstad som rastlös 26-åring ramlandes in på ett diskotek eller som samba-smittad globetrotter på väg bort mot något större häftigare äventyrligare, en helt annan som stadgad 30-plussare och småbarnsförälder. Där han förut rusade genom Göteborg tar han sig mer tid nu. Kanske får han svårare att hinna med allt som händer i den nya takten, men han får mer tid att reflektera och ser fler detaljer och samband. Hellström knyter samman dåtid med nutid, som när han börjar ”Dom där jag kommer från” med första gången han såg Freddie Wadling och avslutar med ett nästan faderligt råd till The Tough Alliance. Han återkommer gång på gång till det alltid lika närvarande havet.

Han berättar fortfarande mest i första person singularis, men han är mer betraktare än självklar huvudperson nu och lägger väldigt kärleksfullt märke till människorna: det gambianska fyllot i ”River en vacker dröm”, tjejen som en gång var kär i honom men som numera, efter en klassresa uppåt, inte känner igen honom i ”Jag vet vilken dy hon varit i” och ”white trash”-familjerna från barndomens Tynnered som han inte vrider bort huvudet från eftersom han vet att han har det i sig.

Huruvida Håkan Hellströms femte album saknar de riktigt stora låtarna, topparna så höga att de tar andan ur en, som fanns på ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” eller ”För sent för Edelweiss” – ja, det saknar den kanske, om ni verkligen undrar – är egentligen inte särskilt intressant. Det är ett album i ordets rätta bemärkelse, väl sammanhållet av Hellströms tilltagande tillbakablickande iakttagelseförmåga och Jocke Åhlunds 60-tal-möter-sent-80-tals-produktion. Ett album av en artist som kanske funnit sig till rätta, men inte slagit sig till ro.

Bästa spår: ”Du är snart där”.