Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Håkan Hellström: Du gamla du fria

Håkan Hellströms nya album är hans första på drygt tre år.
Håkan Hellströms nya album är hans första på drygt tre år. Foto: Adam Ihse/TT

Genom att tona ner sitt sätt att sjunga och arbeta med orkesterarrangemang hittar Håkan Hellström ett sätt att gå vidare, trots att han har behållit det mesta som skaver.

Pop
4

Håkan Hellström

”Du gamla du fria”.

(Woah Dad!/Warner)

Omslaget är en omisskännlig Jan Lööf-teckning, en noggrant naivistisk bild från Djurens Republik där hare, gorilla, sabeltandad tiger och mammut samsas i en lagomtråkig stadsmiljö medan husfasaderna täcks av affischer som berättar om ett stort hat riktat just mot svenskar. Ändå ska Håkan Hellström spela där, man gör ett undantag för honom och musiken från Göteborg.

Det är ett omslag som inte liknar något som Håkan Hellström tidigare har gjort, med en politisk udd mot främlingsfientlighet som känns både subtil och lite klumpig på samma gång.

Sen återkommer Jan Lööf i textraden ”jag och Jan Lööf har målat in mig i ett hörn”, med en grammatik som gjord för att reta gallfeber på ordningsmän, medan låttiteln ”Öppen genom hela natten” låter som en dålig översättning från engelska snarare än ett naturligt uttryck på svenska.

Då är landskapet genast desto mer bekant, i synnerhet som Håkan Hellström envisas med att lägga betoningen fel i enkla ord som ”kära”, ”förorten”, ”diamanter” och ”natten”. Som om han söker efter motsatsen till flyt i språket, efter ett uttryck som skaver och gör slentrianlyssning omöjlig.

Han lånar därtill anslaget från Chicagos gamla ärkesnyftare ”If you leave me now”, en låt som är alldeles för känd för att stjälas ur (om man vill undgå upptäckt). Och dessutom alldeles för tacky för att den goda smakens representanter ska vilja gå nära.

Allt som allt är det en ganska underbar årgångs-Hellström, kan man säga. Med en ovanligt lågmäld sångstil mot överdådig kammarorkester och plötsligt uppdykande fuzzgitarr; ett yvigt hemmabygge av välkända pusselbitar som väl ingen annan kunde ha satt ihop på just det här viset.

Foto: Caroline TibellFoto: Caroline Tibell

Sådana låtar finns det fler på detta märkligt tajmade album, som kommer drygt två månader efter hans dubbla Ullevitriumfer men ska ha gjorts färdigt redan före. I ”Elefanten & sparven” kontrasteras syntstråkar och ba-ba-ba-kör mot en överraskande säckpipa, ”Ingen oro, tjabo!” bjuder på hans mest sockrade orkesterarrangemang hittills medan ”I sprickorna kommer ljuset in” har ett psykedeliskt arrangemang som gör varje vers ny trots att allt tar sitt avstamp i ackorden från Patti Smith/Bruce Springsteens ”Because the night” (även den för känd att stjäla från).

Och i alla dessa låtar sjunger Håkan Hellström så påtagligt nedtonat, ofta viskande, absolut ingen stadiondomptör framför väldiga folkmassor. På så sätt verkar det faktiskt vettigt att släppa den först nu.

Förvisso finns det också en del svagare nummer, men det bärande intrycket är att han faktiskt har hittat ett sätt att gå vidare, utan att ge avkall på något av det som gör honom så egen, mitt i alla lån och referenser.

Det mest överraskande är dock några spår som lätt kunde uppfattas som utfyllnad. ”Du gamla (That’s alright since my soul got a seat up in the kingdom)” är en gammal fältinspelning av en amerikansk kvinna som sjunger en spiritual, som nu kombineras med ett sordinerat stråkarrangemang och inget mer. ”Hoppas det ska gå bra för de yngre också” är autentiska hamnarbetarröster från en filmdokumentär satta till ny och närmast euforisk indiepop.

Det är ett helt nytt sätt för Håkan Hellström att vara experimentell på, ändå glider de in förvånansvärt naturligt mellan hans vanliga låtar. Och gör att man plötsligt anar helt andra riktningar som han kunde ta framöver, helt vid sidan av alla språkliga manér och röstliga begränsningar.

Bästa spår: ”I sprickorna kommer ljuset in”, ”Ingen oro, tjabo!”


Fakta. Några andra lån på ”Du gamla du fria”
  1. ”#10 dream”
    Detta korta collage som inleder albumet hade knappast fått denna titel utan John Lennons ”#9 dream”. Dessutom fladdrar en låt av Hellströms mamma förbi, plus ett pianofragment av ”Du gamla du fria”.
  2. ”I sprickorna kommer ljuset in”
    I Leonard Cohens ”Anthem” finns de ofta citerade raderna ”there’s a crack in everything/that’s how the light gets in”.
  3. ”Runaway (fri som en byrd)”
    Här finns både ”rullar jag i min babys armar” från den gamla folksången ”Rolling in my sweet baby’s arms” och ”ingen kan fånga in vinden” som minner om Donovans ”Catch the wind”.
  4. ”Elefanten & sparven”
    Den retoriska konstruktionen ”om jag var poet/och du var någon som förstod” blinkar tillbaks mot ”If I were a carpenter” av Tim Hardin.
  5. ”Du fria”
    ”Det är melodin som har dig/så skit i den kassa texten” sjunger Håkan Hellström medan arrangemang, harmonier och melodi påminner om Coldplays ”Viva la vida”.
Fakta. Om albumet

Foto:

Håkan Hellström

”Du gamla du fria”.

(Woah Dad!/Warner)