Charles Ives förenade den amerikanska drömmen med den amerikanska mardrömmen. Den succé han gjorde i affärsvärlden motsvarades av ett fiasko i musikvärlden. Tryggheten han fick genom sin verksamhet i försäkringsbranschen gjorde det möjligt för honom att utveckla sitt tonspråk utan kompromisser, men det oberoendet uppskattades först när han slutat komponera. Att han införlivade hela det amerikanska musikarvet i sina verk bidrar till en prismatisk verkan som Hilary Hahn och Valentina Lisitsa tampas med i violinsonaterna, utan att helt lyckas. Intrycket blir något för tämjt, lite för städat; kontrasterna mellan bar- och kyrkomusik ger större verkan om de framhävs snarare än smälts samman.
Bästa spår: första satsen ur sonat nr 4