Vänersborgsbandet Holmes medlemmar tycks ha vuxit upp med Kristoffer Åströms melankoliska indieballader, och precis som Åström lyckas de få en ytterst amerikansk tradition att klinga svenskt.
Holmes lånar från Neil Youngs vemod och My Morning Jackets prärieödsliga ljudbild men känns ändå rotade i något slags folktomt folkhemsdepp. Albumtiteln, som är en smart parafras på Van Morrisons ”Have I told you lately that I love you”, utlovar en svärta som inte riktigt finns här. Tonläget är snarare långtråkigt uppgivet. Men det är alltid snyggt.
Förutom gitarrerna och de släpiga trummorna har Holmes ett tjusigt piano som skapar klangrymd och ett dragspel som förstärker de sorgsna melodierna. Detta är deras andra album, och det mesta tyder på att de kan bli ännu bättre med tiden. Ljudkostymen är stor, de måste bara växa i den.
Bästa spår: ”Malysz”.