Hitsingeln ”Wonderful life” är nog inte en nyversion av Blacks succélåt med samma namn från 1987, men likheterna är tillräckligt stora för att man ska stanna upp och undra. Möjligen är superhajpade Hurts beviset för att retrokalendern slutgiltigt har lyckats lämna det tidiga 80-talet för det sena. Ja, också det tidiga 90-talet finns med i bilden.
Och även här hörs en sorts vilja att återupprätta popmusik som eftervärlden länge har förtalat. Manchesterduon Hurts ekar av dallrande syntmelankoli i stadionformat, melodierna är lika rena som arrangemangen är storvulna – självaste Ultravox krymper en aning bredvid.
Samtidigt är allt lika behärskat som duons stramt svartvita image (de ser svartvita ut även på färgbilder). Theo Hutchcraft sjunger som vore han född hjärtekrossad, men ändå inte kan låta bli att drömma stort. Ibland skymtar till och med en glipa av albumtitelns lycka. Som för att göra den melodramatiska svärtan än starkare.
Bästa spår: ”Better than love”, ”Silver lining”