Jacob Karlzon förmår både vara sig själv och låna sig åt sammanhang som att sitta in med Tolvan Big Band och agera musikalisk ledare för Viktoria Tolstoy.

Även om man begränsar sig till hans två senaste samarbeten, trioskivan ”The big picture” och Hanne Boels ”The shining of things”, är det slående hur smidigt han låter musiken präglas av andra och genomströmmas av olika stilistiska element.

Landets mest mångsidige jazzpianist? Nej, det är nog ändå Peter Nordahl, som ju till på köpet dirigerar symfoniska orkestrar. Men ändå.

”The big picture” börjar med vad som kunde vara en medveten hälsning till Esbjörn Svensson. Det bör nämnas, men att försöka finna fler paralleller till Svensson vore snarare att ge uttryck för det tomrum som EST efterlämnade och som man så väl önskar att andra svenska jazzakter kan fylla och göra någonting eget av. Jacob Karlzon 3 är definitivt en kandidat, så till vida. Och just på egna villkor.

Sedan 2008 består gruppen av Karlzon, Hans Andersson på bas och Jonas Holgersson på trummor. Tillsammans sträcker man ut i ett musikaliskt landskap med en av flera utgångspunkter i det lyriska tonspråk som brukar kallas nordiskt samtidigt som den pianotradition som ligger närmast ändå följer på amerikanska stilbildare som Keith Jarrett och Bill Evans. En annan sida av Karlzons trio är mer rockig, som i låtarna ”Newbie” och ”Utopian folksong”. Otippade ”Maniac” från filmen ”Flashdance” görs närmast stiliserad, medan skivans andra cover, U2:s ”In god’s country” flyter i väg i det underbaraste sväng, accentuerat av Holgerssons musikaliska – för att inte säga melodiska – trumsolo.

Samma trio utgör kärngruppen bakom Boel på ”The shining of things”. Hon är en dansk pop- och soulsångerska i mittenfåran, inte oäven men heller ingen jag skulle föredra framför de amerikanska förebilder som indirekt riskerar att radera ut hennes eget uttryck. Karlzon gör ändå stor skillnad, vare sig hon river av ”River” av Joni Mitchell eller gör Willie Nelsons ”Funny how time slips away” i duett med den italienska croonern Mario Biondi. På papperet är kanske det mest intressanta låtvalet på skivan Ornette Colemans ”Lonely Woman”, men resultatet bullras till större delen bort över ett tungt tvåfyrakomp.

Näst efter rösten är kanske pianot det instrument som känns mest nära och naturligt för västerländska öron. Karlzons täta uppbackning av Boel visar också hur ett känsligt pianospel effektivt kan genomstråla och lyfta en mer alldaglig sång, vilket blir som mest påtagligt i avslutande balladen ”The colour of your eyes”. Hans insats här talar för sig själv och bär utan tvekan hans personliga prägel. Men vill man verkligen höra honom är givetvis trioskivan att föredra alla dagar i veckan.

Bästa spår, Jakob Karlzon 3: ”In god’s country”

Bästa spår, Hanne Boel: ”The colour of your eyes”