På Jarvis Cockers första soloskiva kunde man här och där höra en liten kantring, bort från de snygga subtila Pulp-smartheterna och i stället aningen rakare rör. Dock med bibehållen melodi- och textkänsla.
Till den här skivan har Jarvis Cocker valt att jobba med Steve Albini. Big mistake, Jarvis.
Albinis cv dräller av amerikanskt bredbenta produktioner med jättetuffa gitarrer och jättetjocka trumstockar mitt i ljudbilen. Man kan tycka vad man vill om det, men ingen kan tycka att det passar Jarvis Cocker. Utom Steve Albini.
Första hälften är chockartat gräslig. Här finns funkrock, gitarrdueller och, herregud, saxofonsolo. Och en Jarvis som hjälplöst försöker gasta i kapp med vid mikrofonen. Det går inte. Men precis innan det vacklande rockvraket rasar ner i stupet stagar han upp sig med några godkända, lite långsammare låtar, som ”Leftovers”, ”I never said I was deep”, ”Hold still” och ”Slush”. Även 70-talsdiscon i ”You’re in my eyes (Discosong)” är snygg och påminner om gamla ”F.E.E.L.I.N.G.C.A.L.L.E.D.LO.V.E.” Under andra hälften märker man också att det finns ett nästan genomfört tema för skivan: Medelålderns komplicerade könsumgänge. Förutsägbart.
Bästa spår: ”Slush”