När hiphopvärldens giganter Jay-Z och Kanye West gör gemensam sak slutar det, så klart, i en mäktig hitkavalkad. Men textmässigt slutar det i besvikelse.
Årets arenahiphopalbum – Jay-Z:s och Kanye Wests gemensamma bromance-avkomma ”Watch the throne” – bjöd onekligen på en del överraskningar när det mötte världen förra måndagen. Utan en enda läcka (en chock i sig) intog den omedelbart Itunes-listans albumtron. Och avtäckte: 1) en autotunad Nina Simone (något bara en producent i Kanye Wests megalomaniklass skulle våga), 2) en återförening med La Roux och Justin Vernon (Kanyes bromance nr 2) i ”That’s my bitch” och 3) två briljant använda samplingar från den ljuvliga konståkningskomedin ”Blades of Glory”. Hårda “Niggas in Paris” inleds exempelvis med Will Ferrells kompromisslösa “We’re gonna skate to one song, and one song only”.
”Watch the throne” är en skakig hitstridsvagn som skjuter åt alla håll och vilar på dyra samplingar, Kanyes gränslöshet och Jay-Z:s gamla meriter. Inget annat än succé har varit acceptabelt (två tidigare versioner har slopats) och Pharrell Williams som producerat svåremotståndliga ”Gotta have it” har för säkerhets skull samplat tre olika James Brown-låtar.
Men att modelejonet Kanye rappar om sitt ”couture-level flow” som aldrig kommer att reas ut hindrar inte att skivan verbalt är en stor besvikelse. I en tid av svältkatastrofer, klimatångest och finanskris känns det lika ointressant som osmakligt att höra gigantduon ”Ye-Z” (eller Ye-Hova som Prince skulle säga) gaffla vidare om champagne, Maybachs och Margiela-jackor.
I ”That’s my bitch” skönjs ett budskap när Jay-Z håller ett brandtal om att kvinnlig svart skönhet måste uppvärderas och släppas in på MOMA, men resonemanget dödas minst sagt när han uppmanar dem som spanar in hans fru Beyoncé att skaffa sig en egen hund. Tyvärr är det även skivans solklaraste dansgolvsbomb.
Det är bara på två låtar som man faktiskt känner att det bränner till textmässigt. ”Murder to excellence” tillägnad den av poliser ihjälskjutna collegerugbystjärnan Danroy Henry, där Ye-Z belyser två sidor av svartas liv i USA. I första delen påminner Kanye om att 509 människor mördades i Chicago medan 314 soldater dog i Irak. Jay-Z ser i det triumfatoriska slutet framåt och efterlyser ytterligare en miljon Will Smiths och Obamas som sparkar in dörren med ett Biggie-flow. Själv är han ”all dressed up with nowhere to go”.
En andra känslourladdning sker i Nina Simone-samplande “New day”, riktad till deras ofödda söner, där Kanye deklarerar att hans son aldrig ska få ha ett ego utan lära sig att vara trevlig mot folk (det framgår inte om han själv tänker sluta rycka statyetter ur vinnares händer på musikgalor). Jay-Z kontrar med att lova att aldrig lämna sin son som hans pappa lämnade honom. Två rörande undantag i en annars ytlig hitpiñata.
”Watch the throne” bräcker inte Kanyes eller Jay-Z:s tidigare guldstunder, men har alldeles för snygga produktioner för att man ska kunna sluta lyssna. För att inte tala om försonande humor. Roligast är när Kanye West låter Will Ferrells machokonståkare följa upp raden ”my niggas from Paris got me goin’ gorillaz” med citatet: ”no-one knows what it means, but it’s provocative! Gets the people GOING!”
Bevisligen. Lil Wayne och Drake jobbar redan på ett gemensamt svar på ”Watch the throne”.
Bästa spår: ”Murder to excellence”.