Ingenstans mottogs signalerna från den italienska barocken så motvilligt som i 1600-talets Frankrike. En nation där en absolut monarki regerade över en konservativ hovkultur som dikterades av en rationellt klassicistisk estetik. För fransmännen skulle musiken vara dekorativ och behaga sinnena, inte riva upp känslor. Den nya musiken, inte minst den italienska operamusiken, som snabbbt spreds över Europa sågs som ”extraordinärt våldsam”. Allt talade för att operan inte skulle få fäste i Frankrike.

Men tack vare Giovanni Battista Lulli, en florentinare som tidigt flyttade till Frankrike och bytte namn till Jean-Baptiste Lully, kom den italienska operakonsten att för alltid förändra den franska musiken. En översättningsgärning som tillhör musikhistoriens främsta och som födde den grandiost fantasifulla operaform under Ludvig XIV:s regim som kom att kallas för ”tragédie lyrique”.

I den första inspelningen av ­Lullys stort anlagda ”Bellérophon” från 1679 som nu föreligger, med Christophe Rousset, Les Talens Lyrique och den helt lysande Cyril Auvity i huvudrollen, kan man höra hans mästerliga sätt att tygla operaformens inneboende italienska passioner. Men också hur han frigör något helt nytt i den franska kulturens föreställningsvärldar, dess språkliga klanger och rytmer och i dess danser.

Redan efter den gravitetiskt framskridande ”ouvertyren” (ett av Lullys unika bidrag till operaformen) möter vi i ”Bellérophon” några av antikens gudar som hyllar den då regerande Ludwig XIV för hans kärleksfulla fredsvilja och som därefter avslöjar sig som skådespelare i ett musikaliskt drama. En mytisk hjältehistoria som vinklats av librettisten Corneille för att anspela på såväl kungens utrikespolitik som på aktuella erotiska intriger vid hovet.

När dramat sätts i gång sker det med Lullys ypperliga musikaliska behandling av texten. En recitativisk stil som till skillnad från den italienska inte sätter fokus på melodi och harmonik utan på de rytmer som finns i texten. Lully hade också noggrant studerat den högt drivna konsten att bruka språkets rytmiska accenter hos de största franska talskådespelarna.

Men som i alla Lullys operor dras dramatiken mot det läge då allting upplöses i böljande körer och dans. Lyriska partier med rusigt sensuella klangfärger och medryckande rytmer som skapar en sällsam dramaturgisk glömska – och som väl bara vill säga att allt människan bör tänka på är att hänge sig åt stundens lycka och sinnenas njutningar. Som här i slavarnas euforiskt undersköna: ”Hur skönt är det inte att vara i kedjor hos en segrare som lyser av ära.” Nej, jag vet ingen mer politiskt suspekt musik som är så lätt att älska.

Bästa spår: ”Pour ce grand roi, redoublons nos efforts!”