Hon har sjungit i både triphopbandet Heed och countryrockande Yukon AK, men det är svårt att hitta spår av någotdera på Jennie Abrahamsons andra soloalbum. Tvärtom låter hon så tydlig och självklar i sin stil som om detta var enda sättet hon någonsin skulle kunna låta på.
Det handlar om en både lätt och listig konstpop, stundtals stort anlagd men aldrig tung eller trögrörlig, full av stråkar och guppande smårytmer och inte sällan med säregna detaljer i arrangemangen – som vissling eller det kinesiska stränginstrumentet guzheng. Och så sjunger hon med en röst som är omöjlig att inte associera till Kate Bush, så utstuderat ljus och fladdrig att det gränsar till det koketta.
Men det är ett uttryck hon bottnar i. Ju mer man lyssnar desto mindre av maner hör man, och desto mer av det underliggande, stillsamma vemodet.
Bästa spår: ”Late night show”, ”Sister Theresa”