Poetisk popdrottning. Jenny Wilsons andra skiva ”Hardships” släpps i dag. Hon hämtar inspiration från poeten Sonja Åkesson men också från drömska afrikanska körer, skriver DN:s Nanushka Yeaman.
Med ett omslag som för tankarna till Tori Amos ”Boys for Pele” (där Amos poserar på en veranda med gevär) illustrerar Jenny Wilson på sin andra soloskiva moderskapets väpnade men obelönade kamp. Det kvinnliga föräldraskapets brist på guldmedaljer uppmärksammas i titelspåret och som en första stridsåtgärd har Wilson fyllt ”Hardships” med sagoskimrande arbetssånger, och släppt den på det egna skivbolaget Gold Medal Recordings.
I höstas stod hon för det starkaste bidraget i en hyllningskonsert till Nina Simone och lät ana ett nytt musikaliskt spår som passar henne som hand i handske. Redan i videon till singeln ”Wooden chair” ter sig Wilson just som en modern Nina Simone med drag av ”Bonnie och Clyde”-Bonnie. Med samma värdighet och nerviga ilska fyrar hon av sina oväntat r’n’b-influerade raketer mot intet ont anande popfans och konservativa soullyssnare. Och tar därmed en ny riktning som inte kan ses som annat än ett logiskt drag från en popdrottning som vägrar att stelna och fastna i utkarvade spår.
På de xylofonmättade refrängerna möts muller, stråkar och fantasifulla körer över ett högaktivt men lågmält slagverk.
”I haven’t changed the sheets since five weeks back/When you left us I rip them into rags/Wind (sic) them round my chest/Like a bandage”, sjunger den övergivna mamman på pizzicatopärlan ”Porcelain castle” innan hon bittert påminner om den sagobild av pappan hon förmedlat till barnen.
Diskbänksrealism insvept i ett till synes oförenligt sagoskimmer. Wilson har denna gång hämtat inspiration från den feministiska poeten Sonja Åkessons nyenkla folkhemsskildringar, men placerat sina moderskapsberättelser i ett arketypiskt prärielandskap som doftar av amerikansk 30-talsdepression och stämningar från inbördeskriget. Med skillnaden att stridsscenerna utspelar sig i köket.
Det vilar också en plantagekänsla över ”Hardships” som förstärks av spiritualbluesigt handklapp, fotstamp och drömska afrikanska körer som hämtade från bomullsfälten. Den ödesmättade stämningen understryks av att Wilson i sina talade partier låter påfallande lik alvdrottningen Galadriel i Cate Blanchetts tolkning.
Bland körsångarna märks Mapei, El Perro del Mar, Karl-Jonas Winqvist, Sara Wilson och särskilt Carl Malmgren som får den vemodiga stråkballaden ”We had everything” att gnistra lite extra.
Min enda invändning mot skivan är att Wilson själv inte varierar sitt röstregister så mycket och lätt fastnar i falsettläge. Bortsett från det är ”Hardships” precis den imponerande uppföljare till ”Love and youth” som fansen har hoppats på med ett rikt lager av underfundiga detaljer som vecklas fram för varje
Bästa spår: ”Wooden chair”.