När Jessica Andersson gör sin första soloplatta väljer hon att sjunga tio örhängen från tidigt 60-tal plus en nyskriven låt som låter 60-tal. Det är vågat av en sångerska med en i och för sig bra röst, men utan det personliga uttryck som poplåtar ändå kräver. Det blir smärtsamt tydligt när man jämför Jessica Anderssons versioner med originalen som exempelvis Dusty Springfields ”You don’t have to say you love me” eller Roy Orbisons ”Running scared”. Och allra mest kommer hon till korta i en av popvärldens stora klassiker, the Drifters ”Save the last dance for me”, (fast hon har valt att sjunga in svarversionen ”I´ll save the last dance for you” som framför allt Damita Jo gjorde odödlig). Det är möjligt att grundproblemet med ”Wake up” är den sterila produktionen. För Jessica Anderssons egen skull får man hoppas att de här låtarna kommer mer till sin rätt live. ”Wake up” är ovanligt kort, bara drygt 31 minuter. Det vore i normala fall något att klaga på.
Bästa låt: ”I will follow him”