Varför ska man lyssna på Jimi Hendrix fyrtio år efter hans död? Det nyutgivna arkivmaterialet på ”Valleys of Neptune” ger nya pusselbitar.
Det är rätt häpnadsväckande hur kort Jimi Hendrix skivkarriär var. Debutsingeln kom i december 1966, mindre än fyra år senare var han död. Och under denna tid hann han lägga grunden för så mycket, och beskriva nästan en hel karriär med toppar och dalar. Först Jimi Hendrix Experience, som blev stjärnor direkt och började bråka snart därefter. Därefter viss förvirring, nya bandförsök som Band of Gypsys och påstådda planer på såväl samarbete med Miles Davis som en ny kvartett med Emerson, Lake & Palmer (vars namn i förkortning då skulle bli HELP).Tre studioalbum hann han ge ut, i dag är Hendrixkatalogen så omfattande att den lätt kan uppta en hel skivsamling. Det finns liveupptagningar, postumt utgivna studioinspelningar och inte minst alla de inspelningar han gjorde innan han flyttade till London och blev rockens framtid. Samtidigt som den virtuosa bluesrock med fokus på gitarrsolon som han personifierade nu har hunnit bli så ålderstigen att få utanför den inbitna kretsen orkar bry sig.
Så varför lyssna på Jimi Hendrix nu, fyrtio år efter hans död? Och varför bry sig om att ännu ett album med arkivmaterial ges ut, när allt sedan länge borde vara genomtröskat?
Ja, ”Valleys of Neptune” ger några svar. Hör bara hur han hanterar Creams ”Sunshine of your love”. Hur han tar det just då främsta paradnumret från sin just då främsta konkurrent som gitarrhjälte, Eric Clapton, och bara dansar runt det. Driver upp tempot, ökar intensiteten, improviserar kring det bärande riffet redan från start. Att det är en ofullständig instrumentalversion och att den sackar i mitten spelar mindre roll.
”Lover man” är ett annat sådant exempel. Ursprungligen BB Kings gamla ”Rock me baby”, nu så omgjord att den låter som ett Hendrix-original (och givetvis är registrerad som ett sådant; i den här sortens rättighetsfrågor bor stora pengar). Och jag kommer på mig med att önska bort såväl kompmusiker som sång, för att fullt ut kunna fokusera på denna gitarr som spelar standardfraser så enastående ledigt att de börjar självsvänga.
Det finns ett annat sammanhang också. I slutet av 90-talet hade Jimi Hendrix efterlevande efter många års strider tagit full kontroll över hans efterlämnade arv, då lanserade man det sensationella: ett helt nytt studioalbum. Som var ett försök att slutföra det album Hendrix hade jobbat med när han dog, snarare än det som gavs ut ett halvår efteråt. I samma veva återutgavs hans originalkatalog i nya, upputsade versioner.
Nu har man grävt fram material som han jobbade på innan (fast inte bara), bland annat de sista studioinspelningarna med Experience. Utmålat som ett bortglömt album, rimligare att beskriva som diverse pusselbitar som lämnades längs vägen. Flera instrumentaler, några nyversioner av gamla låtar. Ojämnt, bitvis ofärdigt. Och då passar man än en gång på att ge ut den gamla katalogen igen, i ännu en ny sorts förbättrad version.
Det är en satsning som är lite för stor för vad det här ger täckning för. Men lägger man den dimensionen åt sidan är ”Valleys of Neptune” ändå en utgivning att applådera. När den är som bäst, då blixtrar den verkligen.
Bästa spår: ”Crying blue rain”, ”Lover man”.