J S Bachs sonater och partitor för soloviolin från 1720 har kallats ”andens triumf över materien”. En det omöjligas konst där Bach får fram en flerstämmighet med violinen som enda instrument som bara motsvaras av verk för cembalo eller orgel.
Samtidigt en antydandets konst eftersom denna flerstämmighet når sin realisering först hos lyssnaren – som fyller i där instrumentet så att säga inte räcker till. I Isabelle Fausts händer blir detta kompositionsmässiga mirakel till en ljudande konst att både buga sig inför och hämningslöst njuta av. Med en känslighet och skärpa som jag aldrig tror mig hört tidigare i dessa verk (BWV 1004–1006) frilägger hon såväl arkitekturen och linjerna som den obändliga flykten och rörligheten. Och här finns en närvaro i varje ackord och intervall.
Hör bara vilken musik hon gör av det repetetiva mönstret i d-mollpartitans ciaccona, den klangliga energin i e-durpartitans preludio eller det hisnande lyftet från det stillsamma largot till det virvlande allegrot i C-dur sonaten.